Sömncyklare

Klockan 2 i natt vaknade jag av ett raspande ljud. Plötsligt dök Herman upp i dörröppningen. På sin cykel. Vrrr vrr vrr cyklade han fram till min sängkant. Hoppade av cykeln och upp i min famn och sa: Krama, mamma!

Man ba..ååååååååå!

Fråga

Som mamma, bör jag bli oroad när sonen glatt skriker: DÄR BOR VI! och pekar på Skärholmens shoppingcenter?

Inlägg av mig, dvs. Herman

OK, OK, jag har fyllt två bast. Jag vet inte vad det är för märkvärdigt med det. Jag har faktiskt inte fattat varför människor ska hurra bara för att man fyller år. Det låter ungefär så här för mig: ” Hurrah! Du har klarat livhanken, mot alla odds, i två hela år! Hurrah!”

Jag undanbad mig presenter till min födelsedag. Jag fattar inte varför man ska vara tvungen att ta emot en massa krafs bara för att man fyller år. Jag har för många prylar redan. Jag bara snubblar över dom eftersom dom finns överallt. Nu kom min gudmor och hennes Fredrik med en liten trevlig bok, gu´bevars. Sånt kan jag fördra. Det stimulerar de små grå, som hos mig fortfarande faktiskt är vita. Och mormor och morfar kom med en varm bomullsjacka, tjock och vändbar. Sånt kan jag också fördra, till och med gilla. Ibland måste man nämligen klä upp sig lite. Det finns ju brudar på dagis…

Nu ska jag tjata mig till en lussekatt. Det är den enda katt jag får ha här hemma. Morsan är allergisk… Hej då! (Berättat för morfar som skrev ned raderna)

Herman 2 år! Hurra hurra hurra i efterskott!

Har varit alldeles för trött för att skriva att Herman fyllt två år den 27 november. Hurra hurra för honom, vår fantastiska lilla 2 åring. Han blev firad med 4 olika smaker av Ben&Jerry-glass, glasyrade pepperkakor och 3 olika sorters bullar. Fast det var nog ändå alla fina färgglada ballonger och i synnerhet den långa blå ballongen som gladde honom mest. I vilket fall som helst – grattis underbara lilla bäst-i-världen-kompis!

Jetlaged och drömmande

Ojojoj inte bara grått väder att komma hem till. 12 soltimmar fick Stockholm medan vi var borta. Har jag hört. Vi fick några fler. Plus sand mellan tårna. I sängen, i resväskan, i badkläderna, i kläderna, i håret, i kameran, datorn, sminket och skorna. Alldeles små små fina ljusa korn av Samet-sand. Jag längtar till sandpapperssängen från mitt kontor på 11:e våningen. Jag längtar till de termittuggade altanerna på Tub Tim. Till de sunkiga kuddarna på Ploy Thalay och de smöriga Tigerräkorna på grillen. Jag längtar efter oset, dofterna av salta badkläder, efter solen, vinden och regnet. Längtar efter alla säljare som försöker sig på att tredubbla priset, efter den söta mangon och efter trafikkaoset och tuk-tukarna i Bangkoks shoppingdistrikt. Jag längtar längtar längtar…

En alldeles grå trist dag kräver sin blomma

Blommor i håret – helt rätt när det är gråmulet ute.

Tillbaka på jobbet

Idag har jag värsta julkänslan.

Är tillbaka på jobbet. har oändligt massa att göra. Får inget gjort. Går igenom mailen som trillat in under resan, sorterar alla tankar och papper. Skulle vilja ha en gran på kontoret. Har ätit 2 pepparkakor.

Allt känns lite löst. Som om julledigheten snart är här. Som om man jobbar halvdag.

Nu är vi tillbaka!

Äntligen (fast inte) är vi tillbaka igen. Vi håller upp ögonen med tändstickor för att inte somna förtidigt.

Flygresan hem gick bra. Herman sov bra både till Doha och till Sverige. Lelle också. Jag var tvungen att ha koll på att planet inte skulle trilla ner så jag sov inte riktigt lika mycket. Sen en fråga: varför får man alltid träsmak i baken på hemvägen och inte när man reser ner? Det är samma plan och lika lång tid.

Bla bla bla

Å vad vi har längtat efter att Herman ska börja prata. Och visst är det helt fantastiskt när han nu gör det. Men så inser man plötsligt att han inte slutar prata. Ens i sömnen. Öronen har börjat klia.

Skål!

Idag är vår sista dag. Skål för den här resan. Vid 20 flyger vi här ifrån. Landar i Sverige vid 6 onsdag morgon. Känns tungt.