Dofter

Idag förlorade vi budgivningen på en lägenhet vi ville ha. Var får folk alla sina pengar ifrån? Det är så offartbart stora summor som folk slänger iväg under 2 dagars budgivning. Hepp så lägger vi 50.000 till! Men vårt tak är nått och vi surar igenom resten av kvällen… På google står det att illamåendet avtar för de flesta efter vecka tolv (nu pratar jag graviditet och inte lägenhet) men mitt illamående har först avtagit något och sedan återkommit med styrka. Speciellt känslig mot dofter har jag blivit. Det luktar stekt, gammal lök i köket och så fort jag är där är jag nära att spy. Så fort jag tänker på mitt kök är jag nära att spy. Eftersom det är så synd om mig köpte jag 10 st lakritskolor på Chokladfabriken. Men köket luktar fortfarande stekt, gammal lök. Jag vill flytta!

Ett litet liv, ändå så stort.

Vad har jag för prio när jag inte ens tar mig tid att skriva i en blog angående väntan på & funderingar kring vår baby? Det är bara en av många frågor som rusar runt i huvudet på en blivande pappa (förhoppningsvis). Varför vågar man inte ta ut glädje i förväg?Jag kan erkänna att jag är skrockfull & har knappt vågat nämna graviditeten för någon, i tron att det ökar risken för missfall, nu efter v12 så har riskerna minskat betydligt & jag undrar :- Varför får vi inte göra något ultraljud NU? Fort, fort så vi ser att det lever & är friskt. Jag vill ha bevis i form en utskrift eller att någon myndig person med vit rock som talar om hur det ligger till. Det är inte allt som blir som man tänkt sig, men det blir oftast väldigt bra iaf, också lär man sig något nytt. När känner man sig redo att bli förälder? Skönt att det tar 9 månader så vi har tid att förbereda oss lite, kanske inte lika skönt för Tove som ska bära på magen så länge, men det får hon skriva om. Jag ska bara gå runt & småle lite för att jag kommer lämna något mycket större kvar efter mig än några skript på en disk i en dator som för länge sedan slutat fungera. En svindlande känsla. Ett nytt eget liv. Hjälp mig att hålla tummarna & ta i trä.

Varför det kanske inte är sant…

Det känns som om jag är i ett sorts limbo. Jag mår inte längre lika illa, känner mig oftast inte lika uppblåst. Vilket gör att jag inte känner mig lika gravid. Det är som om det kanske inte finns där. Jag kanske bara har inbillat mig allting. Jag har slutat att träna, äter massor av ostmackor så det kanske bara är en effekt av fel mat och lathet. Det är drygt 1 månad kvar till ultraljudet så mellan nu och då får jag tassa runt i mitt limboliv och fortsätta känna mig lat och fet. Det enda som stör den bilden är den uteblivna mensen och det faktum att graviditetstestet visat positivt. Och såklart – icke att förglömma – mina två gigantiska, ömmande bröst som snart växt sig ur alla mina bhs.

Drömmar

Jag får inte längre vara i fred på natten. Varje morgon vaknar jag efter en mängd olika äventyr. Drömmarna som jag brukade uppskatta så mycket förut finns nu med mig varje natt och jag önskar att jag bara kunde få sova djupt och drömlöst en enda natt. Jag vaknar också minst en gång per natt för att gå på toa. Oftast två gånger. Jag tassar förbi min inneboende som sover i soffan men golvet knakar så jag hade lika gärna kunnat stampa förbi. Graviditeten känns nu som en hård bula strax under min normala mage. Knypet är ca 6 cm mellan huvud och stjärt. Det har jag googlat fram. 

Rädsla

Det är en konstig rädsla som ibland innfinner sig. Den kan komma när som helst när man minst anar det. Den börjar med att man inte känner någonting. Och det är då man börjar undra – Hallå där nere i magen, lever du? Lika plötsligt blir man glad igen när man känner det där jobbiga illamåendet eller trycker händerna mot brösten och inser att de ömmar. Jag tycker att det är konstigt att det pratas så lite om missfall. Innan jag blev gravid förknippade jag missfall med folk som kanske druckit eller rökt under graviditeten. Kanske burit för tungt eller gjort något som kroppen inte gillat. Men efter åtskilliga artiklar på nätet och en del diskussioner med andra blivande mammor har jag nu fått reda på att missfall är vanligt. Jättevanligt! Speciellt fram till slutet av vecka 12. Det känns som om det är något skumt med hela denna 12 veckorsperioden. Under de 12 första veckorna mår de felsta som sämst, det är illamående, kroppen svullnar upp, brösten växer och dessutom en enorm trötthet. Samtidigt vill de flesta kunna berätta för hela världen om detta under som sker i kroppen men det finns en sorts inbyggd regel: Vänta till efter vecka 12, sen kan du berätta! Och jag gör likadant. Bara de allra närmaste får veta min hemlighet. För berättar jag för många – då kan missfallet slå till! Och gör det det ändå så vet ju bara de närmaste. En idiotisk tanke i min hjärna, men den finns där och jag vill ju vara på den säkra sidan…Jag tror att det finns massa människor där ute som inte har någon aning om vilken rädsla många gravida går och bär på och vilken oerhörd sorg många människor har känt. Varför är det ett sånt tabubelagt ämne? Vad är det vi är rädda för? Kanske för att andra människor ska bedömma en som dålig. Någon som inte kan skapa ett barn. 

Jädrans mage

AAaahhh…hatar att vara gravid! Vem kom på det där med att graviditeten är den bästa tiden i livet? Jag tror inte ett dugg på att jag lyser lite extra om kinderna. Istället har jag konstant uppblåst mage och en molande mättnadskänsla. Jag är dessutom sjösjuk i stort sett hela tiden. När slutar båten att gunga? Ett stort tack till pappa Lennart som utan att klaga står ut (?) med mitt eviga ”ååå…jag mååår sååå dåååligt…kan du göra en macka/köpa kakor/laga mat/vara gravid åt mig?”-tjat.  

Förresten – här finns bra tips på mat för gravida.