Ett litet liv, ändå så stort.

Vad har jag för prio när jag inte ens tar mig tid att skriva i en blog angående väntan på & funderingar kring vår baby? Det är bara en av många frågor som rusar runt i huvudet på en blivande pappa (förhoppningsvis). Varför vågar man inte ta ut glädje i förväg?Jag kan erkänna att jag är skrockfull & har knappt vågat nämna graviditeten för någon, i tron att det ökar risken för missfall, nu efter v12 så har riskerna minskat betydligt & jag undrar :- Varför får vi inte göra något ultraljud NU? Fort, fort så vi ser att det lever & är friskt. Jag vill ha bevis i form en utskrift eller att någon myndig person med vit rock som talar om hur det ligger till. Det är inte allt som blir som man tänkt sig, men det blir oftast väldigt bra iaf, också lär man sig något nytt. När känner man sig redo att bli förälder? Skönt att det tar 9 månader så vi har tid att förbereda oss lite, kanske inte lika skönt för Tove som ska bära på magen så länge, men det får hon skriva om. Jag ska bara gå runt & småle lite för att jag kommer lämna något mycket större kvar efter mig än några skript på en disk i en dator som för länge sedan slutat fungera. En svindlande känsla. Ett nytt eget liv. Hjälp mig att hålla tummarna & ta i trä.