Stockholms kollektivtraffikanter leker hela havet stormar

Det är förvånande lite folk som reser sig när jag kommer in i tunnelbanevagnen. Det är faktiskt bara 1 person, nej 2, som frågat om jag velat sitta sen jag blev gravid. Det är drygt 8 månader sedan. Okej, jag fattar att de inte kunde se det på mig de 3, kanske 4, första månaderna men min mage blev rätt stor rätt snabbt så de borde sett det efter det. Men istället för att bereda plats åt mig blir det en ”hela havet stormar”-lek så fort tunnelbanan rullar in på perongen. Och den som blir utan stol är jag. Jag får stå. Med mina extra 20/30 kilo varav minst 5 sitter fram på magen och tynger ner mig mot tunnelbanegolvet. Jag brukar skjuta fram magen lite extra mycket och ställa mig i mittgången. Peta nån rackare i ögat med min navel. Men inte ens då lyfter någon på häcken och ber mig sitta ned. Istället stirrar alla trött framför sig och hoppas någon annan ska ta sig an problemet. Jag har förstått att detta inte bara gäller mig. Idag ber man inte gravida sitta ner. Antagligen ber man inte gamla heller (jag får väl veta det om ett antal år). Istället rusar man snabbt in och haffar sig en stol. Vett och etikett fungerar inte längre. Det blir mitt ansvar som mamma att se till att Knypet får lite vett och etikett i sig och lär sig att gravida kvinnor bär tungt, har darriga ben och är andfådda av minsta lilla steg. Knypet ska bli en som överlåter sin stol till någon som bättre behöver den. Det ska jag se till. Det måste jag se till. jag vill inte ha ett ego-Knyp. Jag vill ha trevligare medmänniskor! Lite mer bloggat om detta ämne hittar ni på superbebisbloggen: http://www.kettilochfilippa.se/babybloggen/gravida-kvinnor-kraev-sittplats-pa-bussen  

Saker man kan roa sig med

Jag är värsta shopaholicen! Specialiserad på skor och kjolar. Men med en mage tung som 7 paket mjölk och en blåsa liten som en ärta är det inte roligt att shoppa loss i stan längre. Det är inte heller roligt att shoppa loss kläder till mig, flodhästlik som jag är. Skor, ha!, inte ens det är kul… Jag kan kan inte ha klackar längre för det klarar jag inte av att gå i och fötterna är svullna och har bestämt sig för att numera vara 1-2 storlekar större än de brukar. Jag orkar inte sminka mig så alla små färgglada burkar får ropa någon annans namn. Istället har jag hittat en ny passion. Bebiskläder! De är små, färgglada, pockande lockande söta och lätta att shoppa VIA NÄTET! Jag kan alltså numera ligga nerbäddad i sängen och ändå få min shoppinglust mättad. Fantastiskt! Ibland får jag lugna mig och intala mig att en body som bebin kan ha kanske max 2 månader inte bör kosta över 200 kr men i min iver åker även någon sådan ner i varukorgen. Klick klick klick så är köpet avklarat och om några dagar ligger det ett tjockt litet paket och väntar på mig på en post nära mig. Det gäller att passa på för snart är Knypet ute och då kanske min egen shoppinglust återkommer med full styrka och Knypet får nöja sig med mina gamla avlagda kläder..hehe..då kan Knypet fråga: Ser jag liten ut i den här stora t-shirten?

Hur kan jag skrämma Knypet?

Det händer så där plötsligt bara. Kan vara när jag sitter och äter, eller bara sitter och jobbar. Men ett tu tre kommer det där dunkandet. Alltid i nedre delen av magen, beroende på att det är där Knypet har sitt huvud numera. Knypet har fått hicka! Och det är ingen nådig hicka, stackars Knyp. Dunk, dunk, dunk…som ett litet hjärta som slår. Och jag tycker så synd om Knypet för hicka är verkligen inte så roligt att ha. Och det är nog inte roligare att ha hicka inne i en vattenfylld säck. Och lilla Knypet får hicka rätt ofta. Tydligen beror det på att den övar sig på att andas och då råkar den svälja fostervatten vilket resulterar i dum hicka. Jag klappar lite extra på magen och pratar lugnande med Knypet men hickan är oftast envis och stannar kvar trots mina ansträngningar.  Kanske skulle den gå över om jag ställde mig på huvet eller ropade buh! högt, men jag tror jag avvaktar med de övningarna till Knypet kommit ut. 

Tydligen är jag lite seg nuförtiden…

Så har vi äntligen klarat av Mama Mias första kurs av tre. A, B och C. Idag var det A. Det var en riktigt bra föreläsare som inte fick mig att somna en endaste gång. Men jag såg en gäsp på Lelle. Fast jag tror han tyckte det var roligt han också. Kunskap är makt brukar det heta och så verkar det vara även i förlossningssituationer. Ju mer man vet om processen desto mer kommer man kunna njuta (hmm..nåja…) av situationen. Föreläsaren gick igenom olika moment som kunde förvärra och förlänga förlossningen. Så som att spänna sig istället för att slappna av när smärtan kommer. Hon berättade också att Adrenalinet man kan få i samband med smärtan inte var bra i förlossningssammanhang. Då skulle man istället ha högt…hmm…vad hette det?…oxih…halt?… I allafall ett hormon som gör en lugn och lite loj. Det hormonet produceras en masse så fort man blir gravid och fortsätter sedan öka under graviditeten och gör mig till en soffpotatis som gärna gosar i soffan och bara njuter av Knypets små sparkar och boffar i magen. Lelle får istället ökad testosteronhalt och jobbar hårdare och mer och har inte alls lust att mysa i soffan 7 timmar på raken. I pausen av föreläsningen var det megalånga toaköer utanför alla 6 toaletter som fanns att tillgå. Och vart man än såg var det ett hav av stora runda magar. Ja, å så de testosteronstinna männen som förundrat och förvirrat försökte inse sin plats i förlossningen, dvs coachandet. Inget ”sitta bredvid och krysta” utan istället tala om hur normalt det är att föda barn och lugna med att den blivande mamman inte kommer att dö på kuppen utan istället klara det galant. Än så länge är jag inte så rädd för själva förlossningen. Det känns som om jag borde klara av den. Det är ju ett otal andra som klarat det före mig. Mamma till exempel. Och det är jag glad för. :)   

Dagens sms: Tove till Filippa

Hej Filli! Hur har du det? Jag är så fruktansvärt seg nuförtiden. Är som en zombie. Det är tydligen ett hormon som gör mig så. Att du orkar jobba nu är så starkt! Imponerad. Kram T

Kreativiteten flödar i jakten på en toalett

Nu börjar Knypet lägga på sig mer vikt. Det känns. Inte bara som en tung klump innanför min runda mage utan också på att jag knappt kan böja mig ner eller gå smidigt in i eller ut ur bilar (fast det har jag ju aldrig kunnat göra). Dessutom så märks det på att kissblåsan blivit sååå mycket mindre. Jag är konstant kissnödig. Det är okej så länge jag är hemma och har nära till toan men så fort jag ska iväg någonstans gäller det att karta upp alla närliggande toaletter i förväg. Jag har lite tur där faktiskt eftersom jag har haft åtskilliga urinvägsinfektioner i mina dar och som alla ni som haft urinvägsinfektion vet så behöver man ha en toalett i sin närhet då med. Så jag har rätt bra koll på var alla toaletter finns i stan. Eller i allafall de flesta runt Drottninggatan där jag tydligen brukar hålla hus med min urinvägsinfektion (?). Nu har jag även börjat lära mig områdena runt Liljeholmen, Gröndal och Aspudden. Om några veckor lär jag väl hitta alla toaletter som är bra för blöjbyten. 

Ja, jag är lite fet

Det här med vikt är ett känsligt ämne. Redan som små blir vi inprogramerade att svara NEJ på frågan: ser jag fet ut i den här? Så kanske borde jag inte bli så frustrerad över att alla jag pratar med kommenterar min vikt genom att säga: Men du är väl inte överviktig? Men jag blir frustrerad i allafall. För jag ÄR överviktig. Det är inget jag skryter med eller ens tycker är särskilt roligt. Det är bara så det är. Fakta. Så här ligger det till: Är man överviktigt, lite eller mycket, så ökar det risken för graviditetsdiabetes. Det ökar också risken för att man ska få ett större barn, vilket kan vara jobbigt vid förlossningen. Därför gör mödravårdscentralen (i allafall Mama Mia) ett glukosbelastningstest (för att se om kroppen kan ta hand om sockret) samt ett ultraljud runt vecka 32/33 för att mäta barnet och utläsa om det är större än normalt för den veckan. Och det är när jag berättar detta för mina vänner som alla (utan undantag) säger: Men du är väl inte överviktig? Tack, ni är jättesnälla, men ärligt talat – jag väger 95 kg! Jag ser ut som en flodhäst, inklusive trevliga ryggvalkar. Det är inte så svårt att se att jag är överviktig. Men visst, det finns de som är betydligt större än vad jag är, utan att ens vara gravida, så jag klagar inte. Men ibland skulle det vara skönt om någon istället bara sa: Jag tycker du är snygg, oavsett om du är överviktig eller inte. 

Knypets kungliga åk

Jepp, nu är den här! Knypets kungliga åk. Nogrant utvald av föräldrarna. Blivande pappa koncentrerade sig på stabilitet, tyngd, storlek och såklart säkerhet. Blivande mamman (jag alltså) koncentrerade mig på design. Det enda riktigt viktiga. Efter lite kompromisser (nej, tyvärr blev det inte en Inglesina Classica) kom vi fram till att vi skulle köpa Kronans barnvagn. Design och funktion i ett litet beiget paket. 12 veckor kommer det ta att få  hem vagnen efter beställning, sa alla försäljare. Med endast ca 5-9 veckor kvar darrade vi lite och beställde via Kronans hemsida där det stod 4 veckors leveranstid. 4 dagar senare ringer de från Kronan och vill leverera vagnen! Så nu står den där och dammar och bara väntar på att få åka på sin jungfrutur. Vi får väl ta med den ner i mataffären och köra hem 1 liter mjölk eller nåt så den inte blir alltför rastlös i väntan på Knypet. På söndag är det bara 4-8 veckor kvar.

Size zero

Nu har vi sett baby’n på FosterTV igen, MammaMia’s FosterTV,den kändes äldre men den visade att det inte var några fel alls.Förutom att Knypet var ca 3 mm för stor runt magen…Ska det börjas jagas mm runt magen redan nu? Men de hade en vacker vändning på det hela, knypet är liteföre i sin utveckling, några dagar bara visseligen men ändå.Tävlingen har börjat, Knypet är lite före redan nu, kanske kommer det att kunna gå någon vecka före snittet & lära sig multiplickationstabellen långt innan de andra ungarna har lärt sig subtraktion. Så det kanske blir Sverigeberömt redan vid 5 års ålder trots att det inte är size zero eller kanske mer på grund av.