Det händer så där plötsligt bara. Kan vara när jag sitter och äter, eller bara sitter och jobbar. Men ett tu tre kommer det där dunkandet. Alltid i nedre delen av magen, beroende på att det är där Knypet har sitt huvud numera. Knypet har fått hicka! Och det är ingen nådig hicka, stackars Knyp. Dunk, dunk, dunk…som ett litet hjärta som slår. Och jag tycker så synd om Knypet för hicka är verkligen inte så roligt att ha. Och det är nog inte roligare att ha hicka inne i en vattenfylld säck. Och lilla Knypet får hicka rätt ofta. Tydligen beror det på att den övar sig på att andas och då råkar den svälja fostervatten vilket resulterar i dum hicka. Jag klappar lite extra på magen och pratar lugnande med Knypet men hickan är oftast envis och stannar kvar trots mina ansträngningar. Kanske skulle den gå över om jag ställde mig på huvet eller ropade buh! högt, men jag tror jag avvaktar med de övningarna till Knypet kommit ut.
