Stockholms kollektivtraffikanter leker hela havet stormar

Det är förvånande lite folk som reser sig när jag kommer in i tunnelbanevagnen. Det är faktiskt bara 1 person, nej 2, som frågat om jag velat sitta sen jag blev gravid. Det är drygt 8 månader sedan. Okej, jag fattar att de inte kunde se det på mig de 3, kanske 4, första månaderna men min mage blev rätt stor rätt snabbt så de borde sett det efter det. Men istället för att bereda plats åt mig blir det en ”hela havet stormar”-lek så fort tunnelbanan rullar in på perongen. Och den som blir utan stol är jag. Jag får stå. Med mina extra 20/30 kilo varav minst 5 sitter fram på magen och tynger ner mig mot tunnelbanegolvet. Jag brukar skjuta fram magen lite extra mycket och ställa mig i mittgången. Peta nån rackare i ögat med min navel. Men inte ens då lyfter någon på häcken och ber mig sitta ned. Istället stirrar alla trött framför sig och hoppas någon annan ska ta sig an problemet. Jag har förstått att detta inte bara gäller mig. Idag ber man inte gravida sitta ner. Antagligen ber man inte gamla heller (jag får väl veta det om ett antal år). Istället rusar man snabbt in och haffar sig en stol. Vett och etikett fungerar inte längre. Det blir mitt ansvar som mamma att se till att Knypet får lite vett och etikett i sig och lär sig att gravida kvinnor bär tungt, har darriga ben och är andfådda av minsta lilla steg. Knypet ska bli en som överlåter sin stol till någon som bättre behöver den. Det ska jag se till. Det måste jag se till. jag vill inte ha ett ego-Knyp. Jag vill ha trevligare medmänniskor! Lite mer bloggat om detta ämne hittar ni på superbebisbloggen: http://www.kettilochfilippa.se/babybloggen/gravida-kvinnor-kraev-sittplats-pa-bussen