Förlossningsverklighet

Jag fick en total chock igår. Jag sms:ade en av mina nära vänner som oxå är höggravid. Beräknat datum 19 november. Kollade om hon hade ork att fika under dagen idag. Hon hade inte tid eller ork för fika för hon hade kämpat i 3 dygn för att klämma ut ”Bullen”. Plötsligt blev min egen förlossning så nära, så verklig. Shit, om hon nu redan lyckats klämma ut sin lilla son så är ju jag på tur. Och från och med imorgon entrar jag de två veckorna. Två veckor innan beräknat datum. Det kan hända när som helst. Jag vet ju att jag ska föda men på något vis känns det ändå så overkligt. Jag kan ju till och med glömma bort min stora mage ibland. Trots alla inköp av skallror, bärselar, minitäcken och plastlakan så förblir Knypet ändå som en liten dröm. Troligtvis inte verklighet förren den ligger där på min mage. Om ens då. Jag är både avundsjuk och lycklig för min vän som fått sin lilla Bullen. Hon har sitt avklarat och fixat och jag är så nyfiken på hur det känns. Är hon kär, lycklig, i exstas eller bara trött och lite tom? Kommer jag sakna Knypet i magen när det ligger bredvid mig? Inte tyngden av magen men sparkarna och den intima kommunikationen? Ett stort välkommen till världen Bullen!