I stort sett så kan november vara den segaste månaden på året,generellt dåligt mittimellan väder, ingen snö bara regn, kallt & mörkt. Men när man väntar på något så spelar inte de förutsättningarna någon roll alls, det skulle vara värre om det var varmt & skönt, det skulle jag knappt bry mig om iaf. När telefonen ringer…Är det dags nu? Ska vi åka in? Nej men detta har hänt, pulsen gårner till normaltakt igen. Var det någon som gick förbi utanför på gården? Kan det varit tomten? Jag känner mig som ett barn igen, när kommer storken? Ska jag gå ut & köpa en tidning? Kan det varaså enkelt? Nu så har inte ens planerade datumet passerats & ryktetsäger att de flesta 1′a gångsföderskor går över tiden, men vi väntar ju nu & magen blir bara tyngre & tyngre, stackars Tove.
TipTap TipTap, tyst det är i huset
snälla kom ut i ljuset
lämna ditt varma mörka fostervatten
så att vi kan vaka hela natten
för att du skriker av kolik
vår vardag blir sig aldrig lik
ändå är det det vi väntar på
förklara det, den som förstå
Och jag fördriver väntan med att skriva julrim.
