Dagens sms: Tove till Filippa

Hej Flip! Hur har du det? Har Bullen fixerat sig än? Trillat ut? Jag är på väg för att träffa mamma i stan och titta på plastunderlakan till Knypets säng. För man behöver väl sånt? Inte vet jag. Har du ork för en fika i morgon? Kram T

Det är så sorgligt…

Jag har alltid haft lätt för att gråta. När jag är lessen så faller tårarna men även om jag sett något speciellt sorgligt eller kanske speciellt glädjande på TV så kan mina ögon tåras. Men inte alls så som nu. Nu kan jag bli lessen för ingenting. Eller jo, för helt andra saker än förut. Så fort någon bebis är i fara eller bara är på bild så kommer tårarna. På IKEA häromdagen ropade de plötsligt ut i högtalarna att de letade efter föräldrarna till lilla Alice. Å så sorgligt. Tårar. På föreläsningen om förlossningsförberedskap så berättade föreläsaren om olika situationer som kunde uppstå i sammband med förlossning. Kejsarsnitt t ex, och om då mamman är sövd så måste pappan ta barnet och värma det mot sin nakna överkropp. Sorgligt. Tårar! Tårar även nu, bara jag tänker på det. Vad är det för hormoner som påverkar mina tårar på detta vis? Det är ju egentligen inte ett dugg sorgligt eller ledsamt. Men tårarna vilar bakom ögonlocken och tittar fram när jag minst anar det. På bussen, tunnelbanan, när jag pratar med mamma eller läser DN. Knäppa kropp som så tydligt förbereder sig på barn, både fysiskt och psykiskt.