Dagens outfit

Herman, nyårsfin i bodysuit från Urban Elk.

Det designade hemmets förfall

Vårt hem. Nyinköpta, noggrant planerade möbler som passar som handen i handsken just för detta hem. Väl valda färger som matchar varandra. Vackra ljusstakar som skapar stämning, orkidéer i fönstret, bordslampor från designbutik. Inte förstod jag att Hermans ankomst skulle föra med sig det designade hemmets ärkefiender. Plötsligt har vårt hem förvandlats till en enda stor barnkammare. Allt Herman kan behöva stadigt nära inom räckhåll från vart man än är i lägenheten. En knallröd nalle tittar fram bakom soffkudden, nappar ligger utspridda på borden, Hermans kläder slängda lite här och där. Matchar inte alls soffan. Nerkräkta små tvättlappar dyker upp där vi minst anar det. Barnvagnen står i hallen, bilbarnstolen tittar fram i köket och lilla stolen ”babysitter” gungar till i vardagsrummet. Vårt designade hem har bombarderats av babymåsten. Jag trodde aldrig det skulle vara så mysigt! Jag känner mig mer hemma än någonsin.

Den äkta blåprickiga hundfällen inhandlades i en liten indisk by för ca 30 år sedan. Enligt rykten hjälper just det blåprickiga hundskinnet mot olika barnsjukdomar så som mässlingen, röda hund och kolik. Hunden är mycket sällsynt och skinnen väldigt dyra och svåra att få tag på. Akta er för ripoffs som säljs på nätet, de kan vara färgade leopardskinn! (Okej då, det är väl en plyshhund från Kalikå, uppskattad gåva från farmor&farfar)

Dagens outfit

En liten pärla hittad bland mina egna gamla kläder från 70-talet. Hermans mormor har sytt byxorna själv av (tror jag) Marimekko-tyg. Bodyn köpte jag för 29 kr i en internetshop, kommer dock inte ihåg vare sig butik eller märke. Fasen, bättring i amningshjärnan, Tove!

Det där ingen pratar om…

Jag har äntligen börjat känna mig hel igen. Det där regnbågsskimret som dök upp direkt efter förlossningen skymdes av några mörka moln. Moln som ingen berättat om. Det är inte som i sagan man läst där det står att det visserligen kommer göra j***igt ont att föda barn men så fort bebisen är ute så försvinner det onda. HA! säger jag bara, klok efter att ha genomlidit facit! Visst försvann krystvärken men ingen berättade om sprickvärken! Ont, ont, ont både direkt och i minst 2 veckor efteråt. Jag kunde inte sitta, inte gå på 2 veckor. Den tredje var uthärdlig. Det gick knappt att kissa, för att inte tala om det andra… En blomspruta fylld med ljummet vatten fick användas för att klara av att gå på toa. Det knep och drog, stack och sved. Jag rullade ihop en filt och la under rumpan så fort jag skulle sätta mig någonstans. Tog små, små myrsteg genom lägenheten. Ont ont ont. Och så blodet, avslaget, som det så fult heter. Det där som kommer från livmodern när den drar ihop sig och läker. Dyrt blev det för bindorna byttes i ett. Minst 6 paket bindor gick åt de första 2 veckorna.  Tack, Lelle, som fick åka och handla (och betala). Sen amningen. Som nybliven mamma tog jag förgivet att det bara skulle lösa sig. Visst, jag hade hört att några mammor fick problem med mjölk som inte rann till. Men jag hade ingen aning om att det kunde bli besvär med att få bebisen att hitta bröstvårtan. Herman vände dessutom på det första dygnet och var vaken hela första dagen så när han väl skulle lära sig amma ville han bara sova. Lelle fick badda honom med iskallt vatten för att väcka honom. Herman vaknade upp men somnade igen så fort vi lagt honom mot mitt bröst. Det första vi fick lära oss var att handmjölka bröstet och ge Herman mjölken via en liten kopp. Sen dök problemet med bröstvårtan upp. Herman kände inte vårtan i munnen så sugreflexen kom inte igång. Efter stor frustration från både mig och Herman blev jag till slut erbjuden amningsnapp, en platskondom man sätter fast på bröstet och som liksom förlänger bröstvårtan,  och då fungerade det. Men oron och stressen över att inte kunna ge sitt barn mjölk utan plastnapp gjorde mig tårögd och sorsen. Först nu, 4 veckor efter förlossningen har Herman och jag lärt oss amma utan hjälpmedel. Däremot kämpar vi fortfarande med att hitta en bekväm ställning för att kunna sitta och amma. Amningskudde i all ära men 800 kr för en stoppad korv känns lite väl saftigt och att dra med en gigantisk kudde varje gång man går hemifrån känns överdrivet. Vi jobbar vidare i soffan i stället. På tal om tårar är ju även humörsvängningen inget jag var beredd på. Jag gråter för ingenting. Jag gråter när jag ser på Herman, gråter när Lelle öppnar sina julklappar, gråter av att läsa om barn som har det svårt och gråter när jag ser något vackert på tv. Stora tårar. Lelle får krama mig glad igen, lite förvirrad av mina blöta kinder. Det har varit omtumlande 4 veckor. Men jag börjar känna mig hel igen. Lite modigare, lite starkare och lite klokare.

Han är värd all smärta!

Mama Power training!

Så har jag äntligen tagit mig ut på min allra första långa promenad efter förlossningen. Jag gick över berg och ner i dalar ända fram till Hermans mormor och morfar i Gröndal. Och så hem igen. Med ett stadigt grepp om Hermans kungliga åk. Och med små, snabba pauser för att se om han andades. Promenaden tog sammanlagt ca 1 timme. Det kändes ovant med den friska luften i ansiktet under en så lång tid. Ovant att gå nerför backar och ovanligt tungt att gå uppför. Svettigt om ryggen men kallt om halsen för jag glömde halsduk i min iver över att komma ut snabbt. Men det kändes okej. Lagom tung träningsstart. Det var först dagen efter som jag upptäckte mina ömmande skenben. Träningsvärk! Över att ha gått i normal takt i 30+30 min! Herregud, vart har min styrka tagit vägen?! Jag som har lett svettig aerobics 75 min i streck och haft kondition över för mer träning efteråt. Hepp hepp, träningspiskan måste fram. Fler promenader kommer det bli. Det här är bara början.

Svårt att komma iväg ut när man kan gosa hela dagen i soffan istället.

Dagens outfit

Herman iklädd en dinosauriusdräkt, present från vänner. Små blå fotbollsstrumpor från underbara butiken Galleri Sorgenfri.

Snormonstret på besök

Herman har blivit förkyld. Hur gick det till? Ska han inte vara skyddad mot allt sådant genom bröstmjölken? Medan vi gått och oroat oss för det läskiga RS-viruset har Herman smugit bakom våra ryggar och snappat upp en helt vanlig snorförkylning. Den rackaren! I helgen läste jag Alex Schulmans krönika ”De behandlar barnet som nitroglycerin” i Aftonbladet. Den handlade om överbeskyddande nyblivna förädrar och oj, oj, oj vad jag kände igen mig. Så här skriver han bland annat: ”Ungen sover, men en gång var tredje minut smyger en av föräldrarna bort mot krubban och lyssnar på barnet. Det ser inte klokt ut. ”Vad gör du”, frågar jag. ”Jag bara kollar om hon andas”, svarar Göran.” Japp! Precis så är det. Precis så gör jag. Eller förresten – var tredje minut…jag är nog där minst varannan. Och nu när jag vet att han är förkyld släpper jag knappt Herman med blicken. Det värsta är när han andas så där lugnt och sover så där tungt att man inte kan se andningen. Då smyger sig mina fingrar ner i hans lilla hand eller på hans mage och fingrar lite tills han rycker till och vaknar upp. Och jag tänker: Puh! Skönt, han andas…somna om nu, lilla vän.

Du & jag

De 10 pappadagarna är slut. Lelle är tillbaka på jobbet och plötsligt är det bara jag och Herman kvar här hemma. Och en stor känsla av tomhet. Både jag och Herman hade det mycket roligare med Lelle kvar i hemmet. Men vi klarar oss. Och vi har börjat vänja oss. Och har det rätt mysigt. Vi vaknar sådär kring tio på morgonen. Drar oss ett tag, byter lite blöja, ammar lite. Sen kastar jag mig in i köket för en snabb frukost som jag tar med tillbaka till den stora dubbelsängen, som tillsammans med vår stora soffa utgör Hermans och mitt nya territorium. Sen är det dags för lite mer blöjbyte, mer amning och lite stirra på varandra. Plötsligt är klockan tre och det är dags för lunch. Jag har noll energi till vardagssysslor och hinner som max hänga tvätten innan Herman skriker till  igen och vill ha sällskap. Så jag kastar mig tillbaka till liggläge, placerar Herman vid mitt bröst, knäpper på datorn och kollar in ytterligare ett avsnitt av Melrose Place. Igår planerade vi en tripp till mataffären. Vi kom ut lagom till halv nio på kvällen. Det tar lite tid att ställa om sig. Men vi vänjer oss. Vid varandra. Och vid vårt nya liv. Det är rätt mysigt.

Med ilfart till akuten

I går satte jag bröstmjölken i halsen. Det var omkring halv tio på kvällen och Lelle hade precis börjat fixa i ordning middagen (lite sent men vi har råkat vända lite på dygnet de senaste dagarna). Jag hade tidigare noterat att Herman såg lite blå ut runt munnen. Något vi tänkte fråga BVC-tanten om på måndag. Men eftersom Herman varit blå i ett dygn nu tyckte jag att vi skulle googla oss fram i cyberdjungeln och se om det stod något om det. Direkt fick vi träff på RS-virus. Lelle slängde sig på telefonen och ringde sjukvårdsrådgivningen. De avskrev RS direkt eftersom Herman inte visade några andra symtom men istället sa de att det kan vara något med hjärtat och rekommenderade oss att åka in till barnakuten. Det var ungefär då bröstmjölken fastnade i halsen på mig. Jag började snyfta så lilla Herman skakade vid mitt bröst. Lelle verkade kolugn fram tills vi satt i bilen. Som en fartdåre pressade han foten mot pedalen och jag förstod att även han var orolig. Väl framme på SÖS barnakut fick vi hjälp rätt snabbt. Killen som skrev in oss var lugn och trevlig och sa att det inte spelade någon roll om han inte tyckte Herman såg blå ut, det var VÅR oro de tog på allvar. Efter att en läkare lyssnat på hjärtat, mätt syreupptagningen samt kollat in färgen både utanpå och inuti munnen fick vi beskedet att vi hade en mycket hälsosam bebis. 10 pluspoäng. Herman fick sin första sjukhus-id-bricka och vi fick åka hem, lättade i själen och hjärtat och med insikten att även vi blivit nojjiga småbarnsföräldrar.

Dagens outfit

Herman syns här i en underbar sammetsoverall från 70-talet. Hermans mormor har varit flitig igen. Bar den själv, faktiskt. Typ 1973-1974…