Dagens outfit

Herman firar ut januari månad i en underbar body med diverse safaridjur, från Lindex. Bodyn inte djuren. Gåva från Rebecca. Och häftigt gröna sammetsbrallor, även de från Lindex.

Leende ljusblåa ögon

Har jag förälskat mig i… Hur mycket är ett leende värt?
När Herman’s ansikte spricker upp i ett leende så känner
man sig väldigt speciell, han ler ganska ofta men hittils
tror jag inte att det går att tröttna på det leendet.
Vanliga logiska ord och meningar försvinner och jag härmar
hans joller, för utvecklingsskull kanske det borde kanske
vara åt andra hållet, tror jag. Men det känns som vi har
en väldigt meningsfylld kommunikation. Allt är helt bakvänt
skitgöra har blivit en favoritsysselsättning, när vi byter
blöjor så har vi kvalitetstid, vi ”boundar”. Senare ska vi
gå på och utöva sport men än så länge är vi båda nöjda med
det vi gör nu.
Vi har iaf stora leenden båda två. Det är värt mycket.

Vart går gränsen?

När jag blev gravid bestämde jag mig tidigit för att inte vara genusfixerad vad gäller klädfärger. Blev det en kille, vilket det blev, skulle han självklart få ha rosa på sig. Och jag har inga problem med att klä Herman i små rosa eller lila bodys. Trots att det skär i hjärtat på Lelle. Denna ständiga debatt. Och jag känner mig så öppen! Jag har kommit längre. Jag begränsas inte av ett snävt gammalmodigt tänk. Istället är jag unisexifierad, stolt över att inte begränsa Hermans ”jag” till de normer som är satta för så länge sedan. Killar i blått med båtar och traktorer, tjejer i rosa med blommor. Jag går runt bland bebiskläderna i butikerna och känner mig öppen i sinnet. Plockar kläder från både killsidan och tjejsidan. En lila body till ett par puffiga militärbyxor. Det är blommigt och glittrigt och det är brunt, grått och blått. Så får jag syn på en superfin liten body, underbar i både färg och mönster men med puffärmar. Den går fetbort, tänker jag, puffärmar kan man inte ha som kille. Och plötsligt slås jag av insikten att min öppenhet inte är så öppen som jag trott.

Stilsäker och färgglad Herman i den berömda ”katt-bodyn”.

Det där som kan hända…

Jag vill ha tillbaka mina bröst! Detta har hänt:

Streckmärken

Jag har inte alltid gillat mina bröst. De är till exempel lite för stora. Alla silikontjejer kan få bli hur avundsjuka som helst men tro mig – det är inte bara en dans på rosor. De är i vägen när jag ska träna, de klär inte i skjortor eftersom det alltid blir en glipa mellan knapparna, man får sällan ögonkontakt med killar (eller tjejer för den delen) så fort man har urringat, det är inte lätt att hitta en snygg och samtidigt bekväm bh och de är tunga!

Graviditeten gjorde inte det hela bättre. Från storlek stor till ännu större, från 0-100 på 2 sekunder och så klart hann inte huden med så runt varje bröst har jag numera fina, ljust lila streckmärken. De bara var där en dag och de lär bara vara där varenda dag nu. Så jag får väl acceptera det helt enkelt och se det som en sorts skönhetsfläckar på min annars så ofläckade kropp (HA! ni ska se streckmärkena jag har på magen!!! Jag kallar de mina Grease Lightning-streck för de ser ut som sådana där eldsflammor på gamla 50-talsbilar. ).

Häng

När jag var liten trodde jag att alla vuxna kvinnor hade stora bröst. Jag minns inte att jag såg någon som inte hade en hylla. Därför var det oxå självklart att jag skulle få bröst. Det var väl någon gång i mellanstadiet som jag förstod att bröst inte var en självklarhet. Killarna i min klass kom en dag med en skämtserietidning där det var en teckning föreställande olika former och storlekar på bröst. ”Kolla det här är dina, Tove” sa en kille och pekade på de bröst som var som två små prickar och gick under namnet ”Myggbett”. Jag blev så besviken. Jag var plattast i klassen. Å, vad jag önskade att jag var ”Citroner”. Den titeln gick istället till snyggaste tjejen i klassen. Det var först efter skolan som mina myggbett övergick i snabb takt till B-, C- och efter ett tag och lite viktuppgång till DD-kupa.

Och så kom den där graviditeten. Större blev ännu större och med det ville brösten plötsligt gå och fika med knäna. Trots att jag varit sportbh-testare för tidningen Friskispressen under ett antal år och vet vikten av en bra bh vid alla tillfällen så kände jag mig som ett undantag och smög ofta omkring hemma iförd pyamas. Utan bh! Brösten hade nog blivit hängiga i allafall men jag tror faktiskt att jag underlättade för de rackarna genom att inte använda mig av det viktiga skyddsnätet stora delar av dygnet. Fast jag måste nog ändå säga att jag gillar de lite bättre med hänget. Konstigt nog. De har liksom fått en finare form. Några ”Citroner” blir de aldrig men de är faktiskt helt okej. Nackdelen är att man blir så svettig under bara…

Amning

För mig var det självklart att jag skulle amma. Jag blev till och med lite förvirrad när min barnmorska frågade om jag tänkt amma. Jag trodde inte jag hade några alternativ. Men jag ville amma. Och jag trodde det var lätt. Något naturligt urmoderskt. Man behövde bara luta sig tillbaka i en skön stol på något trevligt fik och så vips så låg där en nöjd unge och sög fridfullt. Istället kom problem efter problem. Herman hittade inte vårtan och började därför inte suga förrän amningsnappen åkte på (den där plastkondomen ni vet…). Att ”sitta och amma” har jag fortfarande knappt koll på, det känns som om varken Herman eller jag har det så särskilt bekvämt. Att amma på fik är därför inte det lättaste, dessutom känns det inte så där fantastiskt urmoderskt att sitta och amma på fik som jag hade trott. Stirrande ögon granskar en uppifrån och ner och undrar varför man valt att visa bröstet just där i deras synfält och just då när de ska dricka latte och prata svårmodigheter med sin nära vän. Vid ett flertalet gånger har Herman tagit fel grepp om bröstet vilket resulterat i ömmande, såriga vårtor. En gång lyckades han dessutom missa vårtan helt och gjorde ett rejält (jävligt ont!) sugmärke strax ovanför.

Ismjölk

Gigantiska, sprängfyllda, stela mjölkpaket. Så känns de nu förtiden, mina bröst. Och de läcker. Jag går omkring med stora, runda, mörka fläckar på alla kläder. Det skumma är att jag har blivit känslig mot alla skrapljud. Inte bara en krita mot svarta tavlan-skrap utan ALLA skrapljud: tänder mot glasspinne (hua, nästan det värsta), kniv mot tallrik, nagel mot en platt yta, you name it. Mina bröst reagerar genom att frysa till is. Eller mjölken innuti i alla fall. Jag kan inte sluta tänka på skrap trots att jag inte hört ljuden på evigheter. Det bara dyker upp i hjärnan. Glasspinneskrap! Gigantiska, sprängfyllda, stela och ISKALLA mjölkpaket.

BH

Alla dessa vackra, skira saker med spetskanter, broderier, blå, rosa, svarta, guld – det är bara att vinka adjö. Åtminstone det kommande året. Istället får jag säga HEJ och välkomna till den något mindre (miniminsta) skörden av amnings-bhs. Och tjohej vad roliga de är. Igår sa Lelle: den där bhn är riktigt hemsk. Det är en vit variant som har som två hängselstroppar om vardera sida av bröstet och som kommer fram i ljuset när man fäller ner själva kupan för att amma. Vitt eller svart, det är de färgerna man har att välja på. Gu nåde den som vill hotta upp sig med… säg en röd bh under amningen. Så fräckt, så vulgärt! På min svarta amningsbh är det små spetsblad som täcker fästanordningen av kupan. Själva fästet är gjort i plast och med en gjuten bild av en napp. En napp! Kan det bli sexigare?

Mjölkstockning

Jag kände det redan på kvällen…en öm klump i vänstra bröstet. Och trots att jag tänkt ”det kommer inte hända mig” så gjorde det det ändå. Skumt! Så jag vaknade mitt i natten av att jag frös, något så enormt så att inte ens linne, tröja, byxor, strumpor, täcke, filt och överkast kunde värma mig. En het vetekudde fick dessutom agera värmeaggregat åt mitt stockade bröst. Jag fick ont i hela kroppen och orken var som bortblåst. Stackars Herman fick roa sig själv i två dygn medan jag låg och halvsov mellan blöjbytena. Men amma fick han! Amma, amma, amma och håll bröstet varmt var tips jag fick. Inte blev det bättre av att Herman plötsligt bestämde sig för att retas och börja ta fel tag om bröstvårtan (och bara just det vänstra!) under amningen så att jag fick svinont i bröstvårtan och den såg ut som en anknäbb när han var klar. Efter 2 dagar, några alvedon och några ibumetin och efter en hel del rejäla svettningar försvann frossan. Mitt stackars bröst var fortfarande helt ömt och rödflammigt men jag vet inte om det berodde på den hårda massagen (som tydligen var old school och inte längre bör tillämpas på stockade bröst enligt den vänliga amningshjälpen på SÖS) eller på att stockningen faktiskt var kvar. Dag tre gav jag upp och gick ut och shoppade istället.

Dagens outfit

Sova skönt går det att göra i Kappahls pyamas med gröna döskalleliknande figurer.

Med ilfart till akuten, del 2

Efter fem dagar med rejäl nästäppa kändes pannan något varm. Såklart tog vi racerbilen direkt till akuten. Där fick Herman testa på den ökända rumptermometern. 3 gånger (!) eftersom den visade error hela tiden. Tillslut visade den 37,2 så vi blev förpassade till den övriga mängden av oakuta fall. Två och en halv timme senare, i ett väntrum med en illvrålande naken unge (ej Herman), kom doktorn och spanade in vår lille sjukling. Fast just då bestämde sig Herman för att vara ovanligt pigg och jollrade på som attan. Dessutom byttes fokus från förkylningen när Hermans lilla rosa kattbody åkte av och vi såg att han blivit en liten prickig korv därinunder. Men inte heller prickarna var akuta. Troligen bara något jag ätit (Vaddå? Vaddå? Paprikan? Nötterna? Potatisen?) eller kanske en släng av ett virus. Doktorn ordinerade en dos Tavegyl som Herman glupskt drack upp och skickade sedan hem oss. Vi avvaktar med spänning resultatet.

En trött och lite prickig Herman.

So hip and trendy!

Enligt skvallerpressen är en bebis precis vad du behöver för att vara inne i vår. Det är bara så hippt. Alla kändisar skaffar en. Och gör de det inte på naturlig väg så adopterar de en eller fem, sex stycken. Så jag är bara så inne! Och med de rätta detaljerna som följer med en trendig bebis. Jag har den snygga barnvagnen (komplett med matchande skötväska). I vagnen ligger min accessoarsbebis klädd i färggranna unisexkläder gjorda i ekomaterial. Självklart har jag på mig mina svarta skinnstövlar med lagom hög klack för den lagom långa, obligatoriska promenaden. På vägen mot shoppingcentret tar jag en kopp kaffe med de andra hippa lattemammorna, där vi i ring suckar över hur mycket vi gått upp i vikt och och klagar på hur mycket vi sliter under dagarna. Jag ammar min supercoola miniversion av migsjälv i nyinköpta, moderiktiga amningskläder och ja… jag är bara så cool, så inne, så NU!

Innebebis på väg ut. Skaffa en du oxå!

Högläsning för en liten sjuk sak

Herman har inte varit sig själv idag. Efter flera veckors snorig näsa och efter 3 dagar med rejäl nästäppa har Hermans lilla kropp sagt ifrån. Idag har han varit så trött så trött. På förmiddagen tyckte jag att det var skönt för då fick jag sova ikapp mig men när han fortsatte sova även under eftermiddagen blev jag istället orolig. Någonting stämde inte. De många glada leenden som han börjat ge mig uteblev nästan helt och ögonen åkte igen nästan så fort de öppnats. Dessutom tittade två små  blanka och lite rödaktiga ögon mot mig när de väl var öppna. ”Håll honom varm och se till att han äter” sa Vårdguiden. Så länge han inte har feber eller hosta är det ingen fara tyckte damen jag pratade med. Så nu ligger en trött, utslagen liten Herman här bredvid mig i soffan. Halvt slumrande efter att ha lyssnat på min högläsning av Nalle Puh (I vilket I-or förlorar en svans och Puh finner en). Mitt hjärta gör så ont men han ler lite i sömnen så jag håller mig lugn ett tag till.

Herman och den magiska filten

Herman började le för ca 2 veckor sedan. Det var inte ett fantastiskt ögonblick. För vi vet inte riktigt när Hermans magknipsleenden övergick till vanliga leenden. Plötsligt bara låg han där och log och log med både ögon och mun. Istället är det helt magiskt varje gång Herman ler. Han ser så där överlycklig ut. Ögonen blir smala som två små streck och munnens gipor nuddar öronen. Det började med att han log när vi bytte blöjor. Det gillade han förstod vi. Det var nästan enbart då han log. Gillade väl att bli ompysslad där inne på toa. Numera ler han i alla rum. Lite då och då. Häromdagen kom en kompis till oss förbi på en fika och med sig hade han en babyfilt i present till Herman. Det är en sådan där pastellig sak med en söt mus som applikation. Den är såååå mjuk och len och den älskar Herman. När man stryker filten mot Hermans nakna kropp kommer leende efter leende och joller efter joller. Vi kan sitta i soffan i evighet och leka med filten, han och jag. Smeka det mjuka, lena tyget mot magen, benen, armarna, pannan, kinderna. Och medan Herman njuter av tyget njuter jag av Hermans underbara leende och fantastiskt söta joller.

En mycket glad Herman under en mycket mjuk filt.

Dagens outfit

Januarifin i underbar tunika från Spökfrö samt svarta myspys-sammetsbrallor från Lindex. Nappen är från Jon Bon Jovis ”Rockstar Baby”-kollektion.