Ah gossi gossi goos… Min intelligens börjar sakta förtvina. Efter 6 veckors konversation med en spädis har mitt sätt att tala förändrats från en vuxens utvecklade språkfärdigheter till en mycket oroväckande nivå av bebisprat. Så här kan det låta i hemmet en vanlig dag:
Tove: Hallå lilla Herman, hallåååå.
Herman: Qe-aaahhh
Tove: JA, du e så söt, du EEE sååå söööt, Ja, DU är så söt, sååå sööööt.
Herman: Ahhhahaaa
Tove: ÅÅÅ, vilken fiin mage du ha, ja, fin mage, en liten Herman-mage.
Herman: (ler)
Tove: Ah, gossi gossi gooooos.
Herman: Goo-aaaahhh
Tove: Ja, du pratar! Vad sääger duu dåå? Jaaa, vad ska du sääägaaa?
Herman: Iiiihaaaii
Så där håller vi på. Dagarna långa. Inte blir det bättre när Lelle kommer hem:
Lelle (i köket): Vi har ingen pasta. Det måste vi köpa.
Tove (i soffan stirrandes på Herman): Ååå, vi har ingen paaastaaa, nää, iiingen paaasta. Deeet måååste vi kööpa. Ja…åka och köööpa paaaasta. Va rooooligt.
Herman (stirrar tillbaka på Tove): ?
januari 10, 2008 kl 4:03 e m |
Skönt att du fortfarande kan skriva ordentligt iaf.
Vi kan kommunicera via bloggen. :-)
Puss
januari 11, 2008 kl 10:10 f m |
Va! Han ler! Vilken milstolpe! Och det nämner du bara sådär i förbigående!
Min äldstes första leende fick jag vänta på i 6 veckor och det var när det kom som jag tyckte allt vände och blev lättare. Plötsligt kändes det som om det var värt allt slit.
januari 11, 2008 kl 10:10 f m |
Va! Han ler! Vilken milstolpe! Och det nämner du bara sådär i förbigående!
Min äldstes första leende fick jag vänta på i 6 veckor och det var när det kom som jag tyckte allt vände och blev lättare. Plötsligt kändes det som om det var värt allt slit.
januari 11, 2008 kl 11:17 f m |
Ha ha! Känner igen mig här också. Vilka märkliga meningar som plötsligt far ut ur ens mun: ”Ska du väderivädra lilla rumpetussen, min lilla pusserlipussgrurkelilurka – jaaaaadeskadulillasötabullisen”. Va 17 är det liksom? Jag som har 250 högskolepoäng kan knappt uttala en grammatiskt korrekt mening längre. Det är liksom som om Bullens joller påverkar mig mer än någon universitetskurs någonsin lyckades göra. Ska man se detta som ett problem eller går det över med åldern? (Alltså Bullens ålder, inte min.) Åh, så trevligt det skall bli att ses och prata om allt detta över en, två, tre eller kanske fem kakor! Kanske är det allt socker som påverkar hjärnan, vem vet! ;) /Filippa