En kruka med kondomer

Så var det dags igen, andra gången efter förlossningen, att besöka gynekologen. Kan man känna sig mer utlämnad? Jag väljer alltid klänning sådana här dagar, så man ska känna sig mindre naken. För det känns så oerhört dumt att stå där med kläder bara på överkroppen. Så fult och fjantigt på något vis. Så hopp upp i stolen, och alltid sätter man sig fel. Kan du glida ner lite? frågar gyn-tanten. Så glider man ner, hamnar lite för långt ner så man istället håller på att glida ur stolen. Krampaktigt tar jag tag om några metallstänger för att hålla mig på plats och känner mig så redo som jag kan i en sådan här situation. Det vill säga inte redo alls. Jag har varit hos manliga gynekologer men föredrar kvinnliga när jag ska ringa och boka ett besök. Men jag ångrar mig varje gång för det slår aldrig fel – kvinnorna är mycket mer hårdhänta. Sliter här och trycker där och jag gnyr lite och säger aj. Ja, det kan svida lite här, säger gyn-tanten utan ett uns medlidande eller tanke på att ta det lugnare där nere. Snabbt stoppar hon upp något och säger att nu ska vi kolla ultraljud. På skärmen är det myrkrig i 2 nyanser och gyn-tanten ser både ståndare, pistill och båda äggledarna. Jag ser nada och funderar på om det är som med de där tavlorna som var så poppis på 80-talet. Bara massa prickar men stirrar man länge nog ser man plötsligt egyptiska pyramider eller ett lejon i 3D. Och i det här fallet min livmoder. Bredvid mig står en stor kruka full av uppackade kondomer. Jag undrar utan att fråga vad hon använder de till men hinner inte tänka tanken färdig förrän gyn-tanten är klar där nere och har slängt åt mig ett trosskydd. Tack o hej leverpastej. Supersnabb var hon och jag hann inte ens uppfatta vad hon gjorde. Det sved i allafall till och jag gick omtumlad och mörbultad ut till Herman och hans mormor som knappt hann vänta ute i väntrummet. Men trots all sveda och värk är han värd det, lilla underbara Herman.

Om man stirrar tillräckligt länge på myrkriget kan man kanske få syn på Hermans kusin?

På löpet idag

Så fortsätter debatten om de rosa kläderna… Herman har blivit fotomodell och finns nu att skåda på alltombarn.se. Frågan är bara var papporna håller hus? I artikeln säger flera mammor att de valt att klä sina söner i rosa men papporna lyser med sin frånvaro. Kanske för att de har bättre saker för sig än att skriva in till olika sajter på nätet och stolt berätta som sina färgval på barnens kläder? Herman är i allafall supersnygg i kattbodyn och blev the posterboy för hela artikeln.

Nyinköp

Jaha… Hur har det gått här då, sedan senaste inlägget om min träning? Inte såååå braaaaa…….. MEN vi har köpt en ny våg och idag inhandlade jag ett nytt måttband. Som om det skulle få mig i bättre form?  Fast jag har börjat gå promenader nästan varje dag. 15 minuter som minst och ca 2 timmar som mest, skulle jag gissa. Det har i och för sig inte gett så bra resultat men det kan nog bero på alla kakor jag stoppat i mig. Det har liksom tagit bort promenadeffekten. Måste sluta äta kakor. Måste sluta äta kakor. Måste sluta äta kakor. Såg förresten på ”Mythbusters” på TV idag och där avslöjades att det inte gick att skicka sublima meddelanden till hjärnan…via någon skum tonvågsmetod. Annars kanske det skulle varit en bra idé här. Träningsdvderna ligger fortfarande ouppackade.

Vikt: 84 kg

Midjemått: 93 cm (upp en cm…hur gick det här till?)

 

Bättre lycka denna vecka, önskar Herman, alltid redo för fler turer i barnvagnen.

Bebisfilmens största biroll

När kommer papporna in i bilden egentligen? Redan på MVC är papporna enbart biroller i filmen om den nya bebisen. Mycket sällan fick Lelle svara på några frågor när vi var på besök hos barnmorskan. Istället fick han sitta bakom mig och höra på hur viktig jag var för barnet. På BB var det inte ens säkert att han skull få en sängplats efter lilla Hermans ankomst. 10 dagar fick han vara ledig från jobbet, sen var det tillbaka på heltid och efter det glömdes han bort i virrvarret av BVC-besök på dagtid och mammagrupper som ska promenera tillsmammans under soliga förmiddagar. Några pappagrupper är det inte tal om. Det är som om papporna inte har några frågor och funderingar kring den nya familjemedlemmen eller det nya livet som de hamnat i. Vi har rätt tur som har en hel del vänner som oxå skaffat sig vårens trendaccessoar så Lelle har andra pappor i sin närhet att prata med, men vad händer med de som inte skaffar barn när resten av kompisgänget gör det? Nä, fram för fler pappagrupper. Istället för ett lattemammeland kanske de kan skapa sig ett pappalatteland, eller ett pappamjölkohak eller whatever, ett ställe där de kan hänga med varandra, klia brösthåret och prata bebisgråt, förstörd nattsömn samt dela ut tips på hur man bäst pillar ut snorkråkor på de små. Eller varför inte lägga lite mammaträffar på kvällstid? Så att det istället blir föräldraträffar. Dock inte på onsdagar för då har Lelle innebandy.

Pappa, det går inte än!

Tänk om…

Precis innan jag ska somna kommer jag att tänka på promenaden jag tog tidigare. En lååång, brant backe ner. Krampaktigt håller jag vagnen i mina händer. För vad skulle hända om jag inte gjorde det? Tänk om jag halkar eller bara råkar släppa taget? Jag skulle inte hinna ikapp vagnen, den skulle störta rakt mot bilvägen eller kanske krocka med ett träd och Herman skulle flyga all världens väg. Plötsligt kan jag inte sova. Dessa olyckor snurrar runt i huvudet. Jag tappade inte greppet men tänk om… Jag nojjar som aldrig förr. Tänk om jag skulle ta tag i Herman på fel sätt, så att nacken knäcks till? Tänk om jag inte tittar till honom på länge och han råkar stoppa täcket i munnen och inte kan andas? Tänk om jag vänder ryggen till precis när han rullar över för första gången i sitt liv och trillar ur soffan, eller ännu värre, ner från skötbordet? Jag gissar att det bara är att vänja sig, kommer man någonsin sluta oroa sig för sitt barn? Dessa nojjor är en jobbig del i mitt nya liv. Jag pratade med en mamma som aldrig åker rulltrappa med vagnen. Hon har sett för många olyckor. Hon tar alltid hissen, eller undviker de ställen där det inte finns hiss. Själv undviker jag alla bussar än så länge. Har ingen koll på hur jag ska få upp eller av vagnen. Antagligen är det jättelätt men nojjan finns där så jag går istället. Jag nojjar om det mesta som rör Herman. Är han för varm eller kall? Sover han bra? Sover han för mycket? Kramar jag honom för lite? Jag känner mig aldrig helt tillfreds med dagarna. Antingen har jag dragit runt honom för mycket i vagnen, jag skulle åkt hem tidigare från stan. Eller så har jag ignorerat honom för mycket hemma, jag borde lekt mycket mer med honom. Dessa jobbiga nojjor. Jag borde slappna av. Jag borde lyda rådet jag fick från BB när jag frågade hur vanligt det var med plötslig spädbarnsdöd: Tänk inte på det där, Tove, njut nu istället!

Superherman har koll på nackmusklerna.

Det bultar och det bankar

Igår var jag hos tandläkaren för att laga ett hål. Har jag klarat en förlossning klarar jag lite borrande i tänderna sa jag till tandsköterskan och modigt satte jag mig i stolen, redo för superborren som skulle rädda min tand. Dessutom fick jag mängder av bedövning. Men bedövningen räckte inte till smärtan som dök upp när min tandläkare meddelade att tanden måste rotfyllas (AJ!) och att det kommer kosta mig flera tusenlappar (AJ AJ! Tänk alla skor jag skulle kunna köpa för de pengarna?!). Jag låg där på britsen och stirrade in i silverlampan ovanför och allt jag önskade var att Herman var där och höll mig i handen. Mamma, skulle han kanske sagt om han kunnat prata, det kommer inte göra ont för jag är här och tar hand om dig. Tillsammans klarar vi vad som helst. Vi har ju genomgått det största av allt tillsammans. Vad är en liten sketen rotfyllning mot en förlossning? Här, ta ett bokmärke och sluta sjåpa dig!

Medan mamma borras hos tandläkaren får Herman leka med mormor.

Var är Ninen?

Jag älskar det – det där enda smycket en bebis kan ha – nappen! Det är attiraljerna som gör det! Det där lilla extra. Jag hade ca 20 st fastknutna runt om i två band runt halsen när jag var liten. Det ena bandet var grönt, det andra oranget, minns jag. Morfar hotade att ro ut i viken på Blidö och tillsammans med en sten låta alla 20 gå till botten. Jag var livrädd. Hermans första napp fick han när han var 3 veckor. Han hade ett sådant enormt sugbehov. Jag väljer hans nappar med stor omsorg. Olika färger, med stora eller små hål, med silikon eller gummi och med små, söta illustrationer. Herman har redan 6 st. Idag fick han 5 till. Det är som med skor, man kan inte ha för många. Dessutom rekommenderas det att man slänger nappen efter 3 månaders användning så det finns liksom automatiskt plats för fler hela tiden. En av mina favoriter är döskallenappen från Jon Bon Jovis Rock Star baby-collection. En annan är en vit napp med en liten vit kanin på. Den har en benägenhet att alltid försvinna. Ibland hittar vi den bland smutstvätten, ibland mellan kuddarna i soffan. En gång dök den ner bakom tvättmaskinen men den dyker alltid upp igen. Eftersom den har en kanin som illustration kallar jag den ”ninen”, vilket är helt patetiskt töntigt eftersom Herman ändå inte förstår vad vi säger. Varför inte säga ”kanin”? Det är som om bebisspråket tar över så fort jag bara tänker på Herman. ”Åååå, nutti nutti nutt, ska du ha lilla nappisen? Var har du ninen då? Ja, vaaar är niiinen? DÄÄÄR är niiinen! Ååå, du e såå söt lilla Hermisen!”

Fant-nappen, en annan stor favorit i nappsamlingen. (Obs! Den fina rosa bodyn!)

Kakmonstret

Jag gick en enorm promenad igår. Eller egentligen gick jag två relativt långa promenader. Kilona bara rasade av mig. Tyvärr inmundigades det en hel radda kakor så det nyttiga promenixandet blev totalkvaddat och överkört av alla kakkalorier jag stoppade i mig. Förutom promenader lyser träningen fortfarande med sin frånvaro. Men jag har i allafall i stort sett lyckats sluta äta godis. En dag bestämde jag mig, inget mera lösgodis, inga godispåsar eller chokladkakor. Istället vart det naturgodis för hela slanten. Men naturgodiset innehåller massa nötter så lilla Herman vart alldeles rödprickig. Jag fick ge upp det med. Kvar är kakorna. Jag har svårt att ge upp sockret helt. Det har varit en stadig följeslagare så länge jag minns. Och något måste jag ha att stoppa i munnen. Kakor låter dessutom nyttigare än godis tycker jag och har därför plötsligt förvandlats till det blå monstret i Sesame Street. Aaargghhmmmmummms låter det från alla fik jag besöker och kaka efter kaka smulas ner i min hals. Någonstans i mitt bakre medvetande säger en liten pipig röst att kakor inte alls är en så nyttig ersättare för godis men jag har öronpropparna inne och tar en kaka till som krunchar så högt att jag inte hör något annat i skallen. En dag ska jag ge upp kakorna oxå. Men inte idag. Idag ska ni istället få Toves topp 5 lista:

1. Café color cookies – godis och kaka i ett! Kan  det bli bättre?

2. Mormors choklad- och mandelkraskakor – Dessa bakar jag själv. De är härligt feta och fyllda med smarriga chokladklumpar. De heter “mormors” bara för att vi bakade dem hos henne en gång.

3. Fingrar – Lagom stora och roligt avlånga och såklart chokladöverdragna.

4. Remi – Farmor bjöd alltid på Remikex. Jag känner därför en stark kärlek varje gång jag tänker på dem. Liksom glassbåtar som oxå alltid fanns hos farmor. Men glassbåtarna innehåller sylt och kommer därför aldrig platsa på en topplista.

5. Mammas chokladkladdkaka – Ytterligare en kaka att baka själv. Härligt kladdig innuti. Ett recept som självklart skulle kopieras så fort jag flyttade hemifrån. Jag gör den säkert oftare än mamma så den borde heta Toves chokladkladdkaka. Kan man ju tycka.

Första dejten

I väntrummet på MVC fanns mängder med lappar. Information om gravidyoga, amningskurser, profylax och så ett lapp om en pappagrupp. På pappret stod olika saker som skulle tas upp under mötet. Bland annat den stora och viktiga frågan: Kommer jag någonsin få ha sex igen?! Tyvärr var pappagruppen inställd hela hösten så Lelle fick aldrig svaret. Nu är Herman född och MVC utbytt till BVC och det har blivit dags för min första dejt med mammagruppen. Jag är något försenat och halvspringer mot BVC. 4 mammor är redan där och deras bebisar ligger utspridda på en madrass på golvet. Jag packar upp Herman och häller ner honom i den saliga bebisblandningen. När alla mammor satt sig tillrätta och alla bebisar noga studerats (och man som vanligt kommit fram till att ens egna avkomma är den bästa) frågar BVC-tanten om det är något särskilt vi vill prata om, några tankar eller funderingar som vi vill dela med oss? …Hela rummet blir alldeles tyst… Till och med bebisarna håller andan i väntan på att någon ska våga yttra sig. Jaha, tänker jag, då får väl jag börja då och så nämner jag att jag tyckt det varit jobbigt med alla dessa olika råd man fick kring amning i början. Jaaaa, jooo, så kan det ju kännas, nästan viskar BVC-tanten, övriga mammor är tysta. Jag ger upp. Det gör jag ofta i sådana här situationer. Var är allt GO undrar jag, farten och fläkten? Här har vi världens chans att diskutera bebisbajs, plitor, skorv och förlorad nattsömn men istället är det lågmält, försiktigt prat om var man bor och vilket sjukhus man födde på. Det finns lite te och kaffe, säger BVC-tanten minst 5 gånger innan någon vågar hugga in. Det är något typiskt svenskt över det hela. En försiktighet och en tysthet. Ingen vågar utmärka sig, ingen vågar göra bort sig. Finns det någon pappagrupp, frågar jag. Men nej, bebisarna är ju så små så de har ju mest behov av sina mammor just nu, får jag till svar. JA! säger mammorna i gruppen i grupp, det här är VÅR grej, låt papporna sköta jobbet så sköter vi det här. Och så åker lite bröst fram för nu är det hög tid att amma de små. Jag har det på tungan, den brännande frågan, som vore så kul att ställa till denna samling mesmammor. Kommer jag någonsin få ha sex igen? Men jag sitter tyst, inser innan det är försent. Det här är inte rätt tid. Rätt plats. Min mammagrupp är inte redo för sex på första dejten.

Partytime!

Det är fredag kväll vid 22-tiden och jag gör mig i ordning framför spegeln. Mörkrött läppstift och den svarta, tajta klänningen. Jag skall ut och festa. Till minst klockan 3. Minutiös planering en timme innan jag ska gå. Vilken klänning, vilka smycken, ska jag måla naglarna blå eller gröna? Året är 1995 och jag är ung och singel och nyfiken. Exakt 13 år senare, kl 22 på fredagskvällen står jag kutryggigt lutad över matbordet med en skål framför mig och handmjölkar mitt bröst. Vi ska på fest. Minutiös planering 3 veckor innan har fått det hela att fungera. Okej, barnvakt ska bokas, bröst ska urmjölkas, nappflaska ska invänjas, då måste sonen ammas och då hinner vi fixa i ordning oss och då ska vi lämna honom och sen… Middag med party efteråt. Vi stod ut fram till kaffet och skyllde på mamma och pappa som nog var trötta efter 3 timmars barnvakteri. Men om sanningen ska fram var det nog mest jag som inte stod ut längre. Någon dans blev det tyvärr inte men jag lämnade i allafall lokalen med mitt livs bästa ragg och tillsammans åkte vi hem och hämtade vår son och somnade trygga långt innan klockan 3 på natten. 

Herman och raggets första flaskmatning.