En knytnäve rätt i nyllet

David kom på besök häromdagen. Det är Hermans kompis. Eller okej då, Davids mamma är Hermans mammas kompis. David är alltså tvångskompis med Herman. Skulle det visa sig att de ogillar varandra får vi skaffa en lekhage med lock så kan de bråka bäst de vill därinne, så att vi vuxna får fortsätta umgås i lugn och ro. Det får mig att fundera på hur man blir vänner. Vad är det som avgör om man gillar varandra eller inte när man är sådär ung? Kommer David och Herman automatiskt bli vänner för att vi mammor är det? Än så länge har de inte sett så mycket av varandra, mest legat i sina vagnar och stirrat i taket när de träffats. Men häromdagen fick Herman och David äntligen träffas utanför sina racer-åk. Försiktigt tittade de på varandra där de låg på madrassen på golvet. Herman har dock inte finmotoriken i armarna ännu så David fick smaka på några okontrollerade knytnävar mitt i nyllet innan vi förstod att de låg för nära varandra. Hoppas det inte lägger grunden för en livslång ovänskap. Fast jag har svårt att tro att David skulle vara så långsint ännu. Istället hoppas jag att de där knytnävsslagen uppfattades som kindklappar och att detta bara var en av många kommande lekträffar. För en bra vän är bättre än många bekanta.

Herman och David. Kanske best friends forever?