Så var det dags för namncermoni för Herman. Kakor bakades i mängder varje kväll under 2 veckor. Kaffe, te, saft och sugrör inhandlades. Herman kläddes fin i svart och rött och vi föräldrar (och morfadrar också för den delen) skrev tal som framfördes med darrande röst. Gästerna kom 10 minuter för tidigt och gav presenter trots att vi redan fått så mycket fint innan (stort tack alla vänner!) och minglade. Vi cermonierade Herman genom att berätta om hans namn, visade hans dopsked och såklart presenterade den viktigaste personen i Hermans liv (näst oss päron då) – hans GULDMOR. Herman blev så trött på alla människor som ville titta på honom att han somnade på min axel mitt under hela festligheten. Efter en massa glam och stoj och efter att alla 9 olika kakor provsmakats vart det lugnt igen och stormen bedarrade. Vi somnade gott på kvällen och dagen efter somnade både jag och Herman, fortfarande helt utmattade, och sov 2 timmar i soffan. Nu känner vi oss återhämtade och har börjat samla krafter för nästa festlighet. På köksön står så många ouppätna kakor att vi skulle kunna göra om hela cermonin igen utan att behöva baka nytt. Kakor någon?
Världens bästa Herman Gordon Breitholtz.
april 23, 2008 kl 2:30 e m |
Jättemysig kakkalasceremoni, Herman! Vi åt ändå en hel del kakor, märkligt att det blev några över. Nu i efterhand önskar man att man ätit fler. :-) Mums för kakor!!! Och mycket, mycket fina tal av dig och Lelle! Vi blev så inspirerade och hoppas kunna ”fira” David någon gång framöver. Typ i december eller nå’t… KRAM
april 24, 2008 kl 4:21 e m |
Stort tack för jättefin fest! Och för den fina berlocken jag fick med bild på min älskade Herman. Vaknade just upp ur en eftermiddagslur (ledig idag hurra) efter att ha drömt om Herman (han var i Malmö igen, och så liten att han rullade omkring i sin vagn som en pingisboll) och kom på att jag inte läst här på flera dagar. Sprang till datorn, och här var ju flera nya inlägg! Mumma! Sån tur för mig att bloggen finns för jag har verkligen H-abstinens här nere i Skåneland. Det är lyx med ett bloggfönster rakt in i min Guldfamiljs vardagsrum. Det botar lite av krampen i armarna som kommer när man bara vill krama och krama världens finaste knyp. Längtar er alla.