Dagens sms: Tove till Filippa

I dag har Herman tränat armhävningar. Fick mig att känna mig superslö. Kollade Melrose Place och där låg han och tränade som en annan biff. Trist attityd, borde slöat som jag, kan man ju tycka.

Har du tänkt på att taket är randigt?

Jag hade en lärare på Forsbergs Skola (skola för bland annat grafisk design) som sa åt oss elever att se världen ur ett barns perspektiv. För att bli mer kreativa. Vi vuxna har en tendens att fastna i rutiner. Barn ser oftast saker som vi vuxna inte ens upptäcker eller tänker på. Till exempel skulle vi ta olika vägar till jobbet varje dag. Försöka se saker och ting ur annorlunda perspektiv genom att till exempel titta upp på husens tak istället för att bara stirra rakt fram när vi gick på stan. Herman får mig påmind om detta när han ibland fastnar med blicken på ett föremål när han spejar runt i rummet. Plötsligt finns bara det objektet och det är bara så otroligt intressant. Ett objekt som vi vuxna inte skulle bry oss om att titta två gånger på. Men när jag ser att Herman stirrar och stirrar börjar jag stirra jag också och plötsligt kan jag helt självklart förstå prylens höga halt av wow.

Fascinerande saker i vår vardag: pappas boxbollskrok och morföräldrarnas värmekälla.

Den otroligt intressanta värmekaminen hos mormor och morfar. ”Måste ta på den måste ta på den måste ta på den…”

Lite nostalgi

Herman?

Tove?

Dagens sms: Filippa till Tove

Ha, väninna! Kolla listan på barnvagnsvänliga fik i Stockholm. Har vi vart på dem eller! Stamfik nr 1, nr 2 och nr 3 finns med. Vi är brudarna med citykoll. :-) Hm… Kanske skulle vi även pröva på de där vi INTE har testat än…? Vad sägs om i morgon? Kram

Bästa Camilla Thulin

Jag är ett av dina största fans. I min garderob finns flera av dina underbara korsetter och balconettebhs. Men inget av dessa plagg pryder min kropp just nu. Istället har jag shoppat loss på Lindex underklädesavdelning och tillslut funnit en amningsbh som inte såg allt för hemsk ut på och som satt bäst av valmöjligheterna. Jag har den både i vitt och i svart. Det hjälper inte. Den är fördjävlig (ursäkta) ändå. Och den har bara blivit värre. Den gav, från början, minimalt med stöd men nu ger den tyngdkraften fritt spelrum att helt dra brösten till marken utan något hinder whatsoever. Och då är detta ändå den bästa amningsbhn jag kunde hitta. Jag tror inte att det är jag som blivit så mycket smalare runt bröstkorgen utan snarare har bhns elasticitet tappat all sin kraft och jag skulle lika gärna kunna gå utan bh vilket mina D-kupor och min rygg inte mår så bra av. Idag sydde jag in den med ca 6 centimeter så nu sitter den något bättre men snälla, Camilla, skulle inte du kunna designa en bra, stabil men framför allt supersnygg amningsbh åt oss nyblivna mammor? Jag skulle köpa den direkt! Både i rött och i guld. Tack på förhand från en som längtar!

Ahhh, vill ha!

Skulle jag skämmas över mig?

När den här bilden togs var jag 21 år. Jag tyckte jag var fet på den tiden. Jag har blått läppstift.

Jag minns det som för 17 år sedan. Vilket det oxå var. Jag var tonåring. För länge sedan. Vilka drömmar jag hade då. Jag skulle bli rik, snygg, jobba som berömd kläddesigner. En gång drömde jag oxå om att bli ung mamma. Typ när jag var 16. Sååå skönt att det inte blev så. Något jag inte drömde om var att bli som mina föräldrar. Jag skulle ha annat, mycket viktigare saker, för mig än att sitta och lösa korsord en lördagmorgon. Jag skulle bli superhipp som mamma. Vara ute och dricka vin på barer till 3 på natten, jag skulle sminka mig varje dag och gå i ”rätta” kläder och prata om coola saker. Sova till 12 på dagarna och bli bästis med mitt eget barn. Jag visste att jag hade rätt på den tiden. Att jag var mycket vuxnare än min mamma trodde jag var. Jag visste vad livet innebar. Jag hade helt enkelt koll.

Idag vet jag att jag inte har koll på något. Jag älskar mina föräldrar och skulle göra vad som helst för att bli lika bra som dem. Jag sitter inte på några vinbarer och pratar om coola saker. Istället sitter jag hösäcksaktigt (magmusklerna är inte desamma som när man var tonåring) i en sunkig soffa på ett fik och pratar om bebis, bebis, bebis. Jag myser inte enbart hemma i mjukisbyxor utan går även ut med dem. Jag rakar inte benen, borstar inte håret och jag sminkar mig endast vid ett fåtal tillfällen. Men jag känner mig så rätt! Jag älskar migsjälv. Mycket mera nu än för 17 år sedan.

När jag tänker tillbaka på migsjälv som 16-17 åring skäms jag lite. Skulle jag skämmas över mig om jag som 16-17 åring tänkte på mig här idag? Kanske. Men det skiter jag i.

Jag har blivit tant. Löser korsord, syr med syjunta, bär alltid näsdukar med mig och har köpt en glasögonsnodd.

Dagens sms: Filippa till Tove

QUINNA! Stanna stoiskt vid spisen! Laga mumsig mat till man! Snyt snorig superbebis! Svassa supersexigt med stockings! Gå INTE på krogen och stör, med stor mage eller barnvagn! (Detta är ett meddelande från din regering.) FAN BLIR SÅ ARG! Berättar sen. Kan vi ses? Vanliga stället nr 1?

/Ilsken kram F :-(

Vår bästa tid är nu

Jag minns inte längre hur ont min egen förlossning gjorde. Den är inbäddad i ett tjockt lyckodis som är svårförklarligt. Vad hände egentligen? Varför minns jag dessa 14 timmar av ont ont ont, blod, kräks, svett och svid som en av mina absolut häftigaste och roligaste upplevelser. Jag vet inte.

Jag ser de guppandes överallt – de höggravida magarna. Alla dessa kvinnor med sina tröjor stramandes över den putande magen, snart är det deras tur. Snart är det dags. Lyckosar! Jag fick ett sms idag från en gammal arbetskollega. Hon fick sitt första barn i natt vid 2. Det första jag blev var avundsjuk.

Min syster är en av de guppande magarna. Bara ca 8 veckor kvar. Jag är avundsjuk. Vilka häftiga stunder hon snart kommer få uppleva. Inte bara förlossningen utan allt det nya. Den där underbara närheten av en bebis som tittar in i dina ögon. Första gången man inser att bebisen kommunicerar med en, första gången bebisen ler, skrattar, gråter, nyser, hickar, pruttar, rapar…allt är ju så helt fantastiskt underbart, störst i världen lyckligaste stunden på jorden. Jag är avundsjuk på allt det där. Det har gått så oerhört fort!

I morgon blir Herman 6 månader. Han har börjat äta allt mer och ammat allt mindre. Han pekar och visar och skriker och skrattar och han blir mer och mer en pojke och mindre en bebis för var dag som går. Men trots min gröna avund på alla som har sitt kvar så är ändå detta den bästa tiden. Just nu. Det tycker jag varje dag. NU är det superhäftigt. Just NU är det bäst! Nej, IDAG var det bäst! Men lite för fort har det nog gått ändå. Så jag blickar lite grönt mot de guppande magarna och tänker: Jag önskar jag var er igen. Jag önskar jag kunde spola tillbaka filmen och se den om och om igen. Jag önskar jag fick uppleva allt igen. Men främst önskar jag er stort lycka till med en av livets mest fantastiska upplevelser!

Just idag hade Herman och jag vår bästa dag hittills.

Fylld av energi

Oooo, nu vankas det snart mat!

Mums! Säger inte Herman när vi nu börjat mata honom med olika smakportioner. Mest kniper han ihop munnen på ett sätt som han annars aldrig brukar göra och vi får truga och locka och lura för att få honom att smaka lite. Men det går bättre och bättre och idag har han ätit gröt, banan, broccoli och potatis med smör. Och ca 2 droppar vatten ur en nappflaska. Och energin behöver han för numera rullar han runt som 17 här hemma. Först ska han ha ta tag i nappen som ligger till höger men sen plötsligt lockar röda nallen (Jürgen) till vänster och sen är det tillbaka igen och pötsligt får han syn på andra nappen en bit bort och gnäller rejält när han inser att han inte når den. Stjärten åker upp i vädret och han glider ca 0,5 cm närmare. Men inte nära nog. Mer gnäll och så lite gråt så mamma eller pappa snabbt skyndar dit och flyttar det åtråvärda objektet närmare. Herman kommunicerar mer och mer för varje dag. Med gester, ljud, rörelser eller bara ett litet ögonkast. Det är inte alltid lätt att veta vad han vill men ibland så förstår vi varandra glasklart. Blixtsnabbt kan han nu ta tag i saker och allt vill han ha och allt ska han smaka på. Mina berlocker på halsbandet får inte vara i fred när starka nypor hugger tag under amningen. Kaffet som ska bäras från disken till cafébordet måste jag hålla på armlängs avstånd om jag har Herman i famnen. Annars dimper en liten oskyldig hand ner i den heta vätskan och häromdagen daskade han näven rakt i potatissalladen jag tänkt äta upp. Han är snabbare än ljudet och om bara några månader lär han vara snabbare än ljuset och dessutom kunna krypa, en livsfarlig kombination som kräver en stor omorganisering av döskallemärkta produkter i nedre delen av hemmet. Men inte riktigt än. Än så länge hinner jag ta tag i hans utflygande arm och rullande kropp innan han når sitt mål. Men jag måste nog ligga i hårdträning om jag ska fortsätta klara av hans allt snabbare tempo. Med ännu mera broccoli i magen och ytterligare några månader i bagaget kommer Herman snart springa om mig på Power Walken eller hinna äta upp min potatissallad medan jag blinkar.

Själv är bästa dräng, tycker Herman som vägrar låta någon mata honom.

Herman kör bil

Från morgon till kväll har Herman kört bil. Så fort han inte hade nappen i munnen gjorde han pruttljud med tungan darrandes mellan läpparna och höll händerna framåt som om han höll i en ratt. Saliven sprutade åt alla håll och det gick inte att få stopp på honom.

En billjudsfri stund. Herman har satt i nappen själv. Det är därför den är upp och ner.