Jag fick följa med mamma på badhuset när jag var liten. Nakna tanter överallt. Och skog. Så det stod härliga till. Jag minns alla dessa kvinnor med var sin ordentlig ryamatta mellan benen. Mörkt härligt lockigt hår i stora trekanter. Och längtan efter eget.
Men vad hände?
Jo, när jag väl fått eget skulle det bort. Enligt alla tidningar, annonser, killar och kompisar. Bort, bort, bort. Det var fel, pinsamt, äckligt och skulle definitivt inte vara där. Där det var.
Fast okej, jag fattde nog sist av alla att hår mellan benen var tabu. För jag minns att jag inte rakade mig förren jag flyttade till England, vilket jag gjorde när jag 19. Där skulle jag iväg och simma en dag men blev stoppad av min kille som sa: Du ska väl inte GÅ SÅDÄR?! (Raka raka raka.) Okej, NU får du gå.
Men innan jag fyllde 19 var jag bland annat simlärare och gick i baddräkt minst 1 gång i veckan. Med hår. Utstickande. Utan att skämmas det minsta. För jag visste inte. Hade ingen aning om att det var pinsamt. Vilken BLISS!
Det är egentligen märkligt att vi kvinnor går på all denna rakhets. Bart och kalhygge överallt. Så fort vi ser minsta lilla hår sticka upp kommer stora waxklumpen och attackerar och allt hår försvinner. Eller nästan allt iallafall.
Just mellan benen är det rätt praktiskt att ha mycket hår. Det finns liksom där av en anledning. Men så ser vi en retuscherad HMbikinikläddpinne och vips flyger vettet ur skallen och rakhyveln fram.
Jag hade en kille en gång som rakade sig mellan benen. Jag skrattade första gången jag såg honom naken. Det såg inte klokt ut. För mig har det varit självklart med hår där nere. Både på mig och på killen. Allt annat går bort. Och killar som blir äcklade av hår därnere går också fetbort.
Men tyvärr har även jag fallit för medias syn på kvinnor och ansar flitigt inför bikinisäsongen. Tänker tillbaka på tiden som simlärare, suckar och längtar till ovissheten. Till det självklara håret.
Läste på en blogg om Sienna Miller som tydligen haft för lite hår mellan benen för vita duken. Istället för att låta sitt eget växa fritt lades istället massa stålar på att ta fram det via dataanimation. Tänk vad man kan göra idag. Vad är nästa steg? Dataanimerade mödomshinnor? Små tecknade fåglar från Askungen som kommer och drar upp ”gardinen”? Tillsammans med lite fågelkvitter och en röst som säger: Välkommen in!
SPANKK välkomnar och stöttar alla buskar!

Publicerat av Tove
Publicerat av Tove 
Publicerat av Tove 






