Ah, dessa babykex! Vilken räddare i nöden. I livet. Även majskrokar icke att förglömma. Förvisso alla tandläkares skräck men ack oundvikligt hjälpmedel i mammalivet. För med dagar utan paus så är kexen den sköra tråden mellan ork och totalt urflipp.
Herman får tugga rånen och krokarna så att mamma hinner äta lunch utan alltför mycket stress, eller kanske diska eller kanske bara sätta sig ner en kort sekund och andas ut…
Som tur är är de ju goda oxå. Herman hoppar glatt i stolen så fort han får se burken med guldet. Tyvärr har han lärt sig äta de ganska fort vilket resulterar i allt fler kex för samma stunds lugn. Som en kedjerökare. Snart får han säkert frossa om han inte får i sig en fem sex paket om dagen. Då är det nog dags att skicka honom på avvärjning hos tandläkaren. Bara jag får äta lunch i någorlunda lugn först.
Bästa barnhälsoexpert, min bebis darrar så fort han inte äter på ett kex. Bör jag vara orolig?
Filli, Lelle kom hem strax efter vår fika. Han ville ha middag direkt. Inte så hungrig, sa jag, klockan är ju bara 18. Så kan det gå när man vräker i sig kakor. Nu sitter jag med en jättepåse godis som tröst för att jag måste jobba hela natten. Förresten – varför försvinner aldrig min muffinsmage? /T
Igår på kvällen hade jag skitont i min vänstra axel. AJ AJ gnällde jag till Lelle. ONT ONT! Efter mycket om och men kom vi till slut tillsammans på att det var för att jag kånkat runt på min väska.
MEN HALLÅ!
Men så är det. Efter nästan ett år av en rullande handväska som har plats för det mesta har jag nu fått börja vänja mig vid att vagnen inte alltid är med. Så igår släpade jag runt på träningsväska fylld med pappersprover, handväska fylld med vattenflaskor, som jag snott från ett jobbmöte, plus armen full av vinterjacka, halsduk och tröja (det är sååå varmt, kan inte ha allt på mig!). Inte konstigt att axeln värkte. Allt det där har ju under året fått åka i Hermans kungliga åk.
Idag har jag ont i rumpan.
Det har inget med Hermans vagn att göra.
Det har med träning att göra. I ett försök att komma igång har jag börjat på nytt gym och tränar stripaerobics. Igår var det en vikarie och det var TUFFT! Rumpan är tydligen inte lika pigg som den var på 20-talet… jag har sträckt till en sena eller dylikt i ena skinkan så idag har jag gått helt snett och vint. AJ AJ gnäller jag till Lelle som suckar över alla mina nya krämpor.
Häromdagen var jag en riktigt usel mamma. Eller åtminstone kände jag mig som en sådan.
Det började med att Herman vägrade ligga still på skötbordet. Ideligen korvade han sig och försökte rulla över på mage. Jag höll fast honom – han skrek – jag skrek – han skrek mer – jag slet upp honom, la ner honom på rygg – han vände sig – skrik – skrik – panik. Tillslut lyckades jag få på blöjan lite halvdant, kastade ner honom i spjälsängen och gick och duschade arg som ett bi. Väl inne i duschen skämdes jag huvudet av mig. En bra mamma skriker inte åt sin son. En bra mamma håller inte fast sin son. En bra mamma sliter inte upp honom och dänger ner honom och skriker åt honom. Och en bra mamma lämnar honom inte gråtandes i spjälsängen för att duscha.
Med slokande huvud gick vi ut på promenad efter debaklet i badrummet. Tog oss in på Konsum där Herman fick beröm för sin fina katt-mössa. Jag satte av gammal vana kundkorgen ovanpå sufletten trots att det inte var den vanliga vagnen, där korgen faktiskt fick plats, utan sulkyn där korgen mest stod och vippade. Handla handla handla, stå i kö, nästan framme, fippla med plastkassar och DÅ – trillar korgen ner. Rakt i huvudet på Herman. Tystnad. Sedan gallskrik! ÅÅÅ och AAA från alla i kön och i kassan…och sedan-blickarna. Ondska. Jag riktigt kände deras avsky: Fyyy, faaan vilken dååålig mamma, hur kan man vara så dum!?!
Med Herman gråtandes i famnen handlade jag alla mina varor stint stirrandes rakt ner i butiksgolvet. Och med sloknande huvuden gick vi hem.
Vissa dagar känns bara så aviga.
Jaha, mamma, sen jag fick en kundkorg i huvudet kan jag inte sitta upprätt. Jag får sitta såhär, helt enkelt. Kanske inte så smart av dig, eller!?
Filippa! Hua vad det kostar att ha bebis (speciellt om man räknar in alla märkeskläder de bara MÅSTE ha). Herman har dessutom noll koll på ekonomi, ska bara ha och ha utan eftertanke. Hur tjäna stålar på de små? Kanske kan man starta en uthyrningsfirma? Hyr en bebbe för en dag. Tjänar jag liksom dubbelt på.
Teletubbies har nu äntligen (??) invaderat vårt vardagsrum. Filippa lyckades inte skrämma bort mig och Herman så vi bänkade oss framför datorn och satt spända inför vad som komma skulle.
Och vad kom?
Jag satte i halsen. En jättesol med jättebebisansikte i. Skitläskig! Herman log stort och jollrade till den glada bebissolen.
- Bebisar ska inte vara i solen så länge, ropade Lelle från köket.
Sen kom en färgattack tillsammans med jättebebisar. Först var det lite roligt. De 4 ”tubbarna” skulle visa upp sina favoritsaker. Lala hade en hatt, Dipsy en boll och Po en sparkcykel. MEN VAR VAR TINKY WINKYS VÄSKA? AH! Mycket MYCKET spännande. Alla sprang runt och letade och vips så hittade de väskan i ett träd.
Herman tröttnade efter ca 2 minuter men jag satt som klistrad trots att jag kände på mig hur det skulle fortsätta.
Återigen samlades ”tubbarna” för att visa sina favvosaker. Men då var Lalas jäkla hatt försvunnen.
Inte lika spännande längre.
Leta leta och se på fan – den var i SAMMA träd!!! Och DÅ var bollen borta. Men åååååå…leta leta och kan ni tänka – nu var BOLLEN i trädet! Jamen såklart skulle även Po slarva bort sin cykel (tycker de borde lärt sig vid det laget att det var i trädet de skulle titta men nä…)…leta leta.
Herman hade slutat titta för länge sedan och varvade istället soffbordet 10 gånger för att försöka få tag på datorns tangentbord (vilket jag flyttade undan hela tiden). Teletubbarna varvade sin kulle 10 gånger i jakt på de försvunna sakerna. Och från köket hördes Lelle kommentera:
- Hello, I´m Xibit, and I´m here to PIMP YOUR TELETUBBIE! I´m gonna put a flatscreen on your stomach and I´m gonna make you soo purpale and gay!
- Får mamma en puss? Frågar jag och lutar och putar mig fram.
- NÄH (eller något som låter ungefär så), säger Herman och skakar frenetiskt på huvudet samt vrider sig demonstrativt bort.
Så går vi fram till mjukisbjörnen Beppo.
- Får Beppo en puss?
Herman öppnar munnen på vid gavel och planterar en stor smack mitt på Beppos nos. Beppo får sedan 3-4 pussar på nosen plus ett antal pussar lite överallt på kroppen, inklusive baken.
Vad fasen har Beppo som inte jag har? Lurv? Jag rakar inte benen!
SMACK!
Här har Herman självmant letat upp Beppo och ger honom en puss utan att jag ens sa nåt. Morr!
Publicerat av Tove 
Publicerat av Tove 
Publicerat av Tove 
