Vi är ute och trängs med alla andra galna julshoppare. Det är dagen före julafton och jag och min minifamilj har hamnat i Sickla av en slump. Vandrar runt och dissar alla julklappsköpare och äter istället sushi och fönstershoppar. Så blir jag superkissnödig. Tar med mig Herman in på handikapptoan så att han kan krypa runt lite medan jag går på toa. Men nej, han ska minsann inte krypa runt. Istället hittar han larmknappen och tryck! Piiiiiiiiiiiiiiip låter det högljutt både inne på muggen och, gissar jag, någonstans där det sitter vakter. Och jag kommer inte åt återställningsknappen.
Men ni kan andas ut. Allt slutar lyckligt. Jag hinner både torka mig, klä mig, grabba tag i Herman och rusa ut innan jag ser en man gå mot toaletten. Puh, vad hade jag sagt annars? Fääärdig! Kom och torka!?
Herman hälsar God Jul lite i efterskott. Här i julaftonsstassen. Röd tunika inköpt second hand från Små Smulor, vitt skärp (avklippt bit tyg från tröja), hemsytt samt grann julslips från Kappahl. Han hade även mörkt gröna byxor, inköpta för länge sen på Kappahl.
Jag håller på att förbereda disken. Sköljer ur alla kletiga vällingflaskor och kladdiga nappflaskor med gammalt vatten. Plupp låter det plötsligt när jag skruvar av korken på en av flaskorna.
-Lelle? Satte du på stoppet på vattenflaskan när vi åkte från fiket?
-Ööö…jaaaa, det kanske jag gjorde???
Jag tittar ner i sinken och där ligger den. En liten rund plastbit som man skruvar fast mellan själva flaskan och gummitutten för att vattnet inte ska kunna läcka ut.
-Men jag har ju gett honom vatten ur den här flaskan hela eftermiddagen, säger jag lite stressad.
-Ja, men då är det nog någon som är törstig nu, svara Lelle lugnt.
Herman måste ha undrat. Vad är det för ny lek de där päronen till föräldrar håller på med? Här ta lite vatten, men inte fasen kommer det något! Stackars barn, ibland undrar man om det inte borde finnas en trötthetsspärr på föräldrar och så fort den slår till kommer en ny pigg förälder som har koll på om vattennivån sjunker eller inte när barnet dricker.
Klick, bäst jag stänger av TV:n och går och lägger mig som mamma och pappa redan gjort för länge sen. Godnatt!
Det är skillnad på Sverige och Thailand. Och en sak som jag saknar enormt och som fanns där men inte här är alla som gullar med Herman. Så fort Herman stack huvet utanför hotellrummet kom en liten Thailändare och sprang fram med vidöppna armar och nöp honom i kinden, busade eller kramade honom.
I början blev lille Herman något förbryllad och till och med lite skrämd. Ett fast tag runt mammas hals så fort någon försökte ta honom ur famnen. Men efter en vecka var det inga problem. Herman for glatt runt mellan de Thailändska famnarna.
-What name? Frågade de.
-Herman, svarade vi.
-Heriman?
-ööö…okej.
Jag tror Herman konstant hade röda kinder efter alla nyp han fick. Men det var inte bara gull och gull utan överallt knäpptes det med kameror. Mobiltelefoner åkte upp på tunnelbanan och snipp snapp så fanns Herman med i ytterligare 5 Thailändares fotoalbum. Ibland, men mycket sällan, fick även vi stå bredvid. Fast jag tror de klipper bort oss sen och bara behåller det där söta huvudet i mitten.
Heriman, Harman, Haman och Hermin var bara några av namnen som han fick heta.
-What name?
-Herman.
-Andaman?
-ööö..okej, whatever.
-AH! ANDAMAN! ANDAMAN!
På flyget hem stod jag och Herman i kön till toaletten när en flygvärdinna frågade:
-What he has in his mouth? There in his cheek? Is he chewing on something? AAAAAhhhh!…It´s faaaat! Oh, so cute!
Nypa nypa!
Nope, jag har inte hamstrat någon mat i mina kinder. Jag ser ut såhär.
Min mamma mailade mig häromdagen och frågade om jag inte saknade Herman när jag var på jobbet. NÄÄÄÄ, svarade jag. För jag har verkligen saknat att jobba och just nu har jag så mycket roligt för mig så Herman slinker snabbt ur tankarna på väg till kontoret.
Men idag var det julbord på min arbetsplats och det direkt efter jobbdagen. Inget snabbt hem och byta om, pussa lite på Herman&Lelle och snabbt tillbaka. När jag väl kom hem vid nio på kvällen förväntade jag mig 2 söta killar vänta på mig i hallen. Längtandes efter sin flickvän och mamma. Men icke. Lelle satt i soffan och kom ikapp sig efter en lååång dag med Hermanvakt och Herman sov. SOV! Hur kunde han somna utan mig?! NU saknar jag honom.
Sitter och funderar på vad jag ska ge Lelle i julklapp och så hittade jag plötsligt en artikel om en Segway. De är visserligen förbjudna just nu men fatta vad smarta. Bara kliva på, rulla iväg och så vips är man framme. Trots nördfaktor är jag lite sugen på en. Helst i rosa. Och det vore bra om man kunde hänga på någon sorts sits för Herman också. Tomten – can you fix one?
Om 10 år kanske alla har en. Jag står i dörren och vinkar av Herman som snabbt åker till skolan på sin trimmade Segway medan grannen suckar över oljudet. Sen tar jag min egen (rosa) Segway och drar till stan och fikar med en kompis (om tio år har jag tydligen tid för sådant på dagarna…man undrar vad jag jobbar med…). Lelle har precis kommit fram till jobbet med sin nya ”powertrim extra” med blinkande lysen och chassi i glänsande svart. Coola framtid.
Problemet med Segway är att vardagsmotionen kommer försvinna. Antagligen kommer det kännas mycket bekvämare att ta sin Segway till jobbet än att gå dit till fots. Tur att man har gymkort. Segwayen direkt till porten.
Så om tio år kör vi runt där på gatan. Lite coolare, lite tyngre. Tomten – jag köper en!
Jag har börjat mitt ”nya” liv. Så som så oändligt många andra och många gånger om. Men jag måste säga att det går rätt okej. Fast vågen har inte helt visat något bra resultat än. Måste kanske muta den med ett äpple?
Jag har bestämt mig för att bara äta snarr på lördagar. Mitt sockerberoende är inte att leka med. Måste ha godis NU! Men det har gått bra. Förra veckan kunde jag tillochmed hålla mig till söndag. Då vräkte jag i mig lösgodis tills magen sprack.
Men fasen vad svårt det är. Speciellt nu i jultider då godis finns överallt. ÖVERALLT. Och inte bara små sketna lösgodisar utan hembakade kolor, chokladöverdragna skumtomtar, mormorskarameller i vackra strutar.
Jag äter russin.
Måste kanske fixa en fin strut åt de små torkade rackarna så de känns mer ”kul”.
I måndags åkte träningskläderna på och jag gick på aerobics. Igår och idag har min fot varit kaputt. Så går det när man försöker vara hurtig. Kunde knappt stå på foten i morse.
Känns ändå som att det går framåt. Min motivation är på topp! Jag ska klara det här!
Läste just på Aftonbladet att träning på jobbet är en hit. Kanske borde jag lägga mig ner och göra några sit-ups nu. Men jag känner inte för det och eftersom jag är min egen chef är det jag som bestämmer här. Fast vad smart det skulle vara att ha en träningscykel här. Som alstrade ström. Cykla, Tove! Annars funkar inte datorn!
Jag rundade huset och småsprang min väg mot jobbet. Då, runt ett hushörn kommer plötsligt tre (3!) rådjur. Jag såg nog att de var på väg i snabb fart men när de fick syn på mig tvärstannade de och liksom bara stirrade mot mig. Som om jag kommit på de med något fuffens. Mitt där bland den gråblöta betongen av asfalt och höghus stod sekunderna stilla. Jag stirrade, de stirrade. Sen var ögonblicket över. De strosade lite lojt förbi mig, stannade och stirrade lite till: Hade inte du brottom? Skit i oss, vi ska till Tomten och förbereda klappar till alla SNÄLLA barn, sådana som inte kommer försent. Ha!
Ni får ingen bild för när jag väl fått upp kameran var de 3 krabaterna borta sedan länge.
Hej.
Här hemma har det nyss blivit lunch, 1′a ordentliga bakslaget.
Fläskkottlet gick inte hem, inte broccoli, morötter eller ärtor.
Knappt fruktpurén gick i, lite grissini & saft iaf.
Men vi har bytt 3 bajsblöjor.
Han är snuttig & lite varm, men nu tittar han på genusdebatt
inom religionen på TV så att han blir allmänbildad.
Massa pussar
//Lelle
Publicerat av Tove 
Publicerat av Tove 
Publicerat av Tove 
