Det är skillnad på Sverige och Thailand. Och en sak som jag saknar enormt och som fanns där men inte här är alla som gullar med Herman. Så fort Herman stack huvet utanför hotellrummet kom en liten Thailändare och sprang fram med vidöppna armar och nöp honom i kinden, busade eller kramade honom.
I början blev lille Herman något förbryllad och till och med lite skrämd. Ett fast tag runt mammas hals så fort någon försökte ta honom ur famnen. Men efter en vecka var det inga problem. Herman for glatt runt mellan de Thailändska famnarna.
-What name? Frågade de.
-Herman, svarade vi.
-Heriman?
-ööö…okej.
Jag tror Herman konstant hade röda kinder efter alla nyp han fick. Men det var inte bara gull och gull utan överallt knäpptes det med kameror. Mobiltelefoner åkte upp på tunnelbanan och snipp snapp så fanns Herman med i ytterligare 5 Thailändares fotoalbum. Ibland, men mycket sällan, fick även vi stå bredvid. Fast jag tror de klipper bort oss sen och bara behåller det där söta huvudet i mitten.
Heriman, Harman, Haman och Hermin var bara några av namnen som han fick heta.
-What name?
-Herman.
-Andaman?
-ööö..okej, whatever.
-AH! ANDAMAN! ANDAMAN!
På flyget hem stod jag och Herman i kön till toaletten när en flygvärdinna frågade:
-What he has in his mouth? There in his cheek? Is he chewing on something? AAAAAhhhh!…It´s faaaat! Oh, so cute!
Nypa nypa!
Nope, jag har inte hamstrat någon mat i mina kinder. Jag ser ut såhär.
