Rostad napp, någon?

Skrivet av Tove

FUCK jag har just rostat bröd tillsammans med en napp.

Herman äventyraren!

Inte bara i innerstaden är köerna långa till dagis. Här i Aspudden står Herman i kö till dagis mitt över gatan (förskola heter det!) men får ingen plats utan har istället blivit hänvisad till ett ställe ca 30 minuters gångväg hemifrån. Okej, jag ska inte klaga, det kanske inte är så långt med tanke på att de på Kungsholmen får förslag på att sätta sina barn på dagis i Fruängen. Men det känns ändå lite trist när det finns massa dagis precis där vi bor.

Aspudden kryllar av småbarnsfamiljer och alla vill de att sina barn ska gå precis där vi vill att Herman ska gå. Såklart. Men i morgon bär det iväg till dagis långtbortistan. Första dagen. Nervöst för oss föräldrar. Och så spännande. Herman kommer gå i gruppen Äventyret. Passar ju super. Och vi står kvar i kön till ett dagis närmare. Så kanske, om vi har tur, kan vi göra dagiskarriär och få plats på dagiset mitt över gatan lagom till Herman fyllt 6 år. Vore ju toppen. 

Dagiset Morföräldrarna är ett mycket bra dagis det med. Endast en småbarnsgrupp om 2 barn totalt och med 2 st mycket utbildade förskolelärare. Det är dessutom gratis. Topp! 

Min kropp är 41 år

Idag tog min personliga tränare in mig i ett litet rum och sa bestämt: här ska testas! Och fram med pulsmätare, blodtrycksmätare, våg och dator och vips hade den lilla databurken räknat ut att min kroppsålder är 41 år och att jag består alldeles för mycket av fett. Och det, kära läsare, kan jag säga är INTE bra. Det suger helt enkelt. Jag är ju 35 år! Så efter några stora krokodiltårar och en varm dusch tänker jag nu satsa ännu mer på träningen och kosten.

Fortfarande äter jag bara lördagssnarr och det blir faktiskt lättare att säga nej när andra fikar mitt i veckan. Eller när det står en skål godis mitt på bordet fast det bara är onsdag. Men jag ska vara ärlig och säga att fy vad svårt det är ibland. Och Pressbyrån och alla caféer gör det inte lättare när de placerar, i lagom höjd, godsak efter godsak. Och tyvärr har varken vågen eller kläderna märkt någon skillnad trots att jag dragit ner markant på godis och kakor sedan nyår. 82,5 kg morrar vågen åt mig varje morgon. Blä. Då är det lite extra kämpigt. Fast det känns ändå i kroppen. Att den mår bättre och blir lite lite fastare för varje dag. Så jag ger inte upp riktigt än. Lelle får byta ut all vit pasta mot fiberpasta, allt vitt ris mot råris (hata hata) och all god potatis mot torr bulgur (till Lelles enorma glädje faktiskt för han har tjatat om den där fiberpastan sen vi började dejta). 

Annars vart det superhård träning av mage och rygg idag. Min Emma ger inte upp. 10 till, säger hon. Det klarar du. Och det gör jag. 

Blonds have more fun?

Hittade en rolig sajt på nätet där man kan testa frisyrer och hårfärger. Check it out här. Dessutom kan man få dagens recept på mail därifrån. Det får jag och slänger så fort det trillar in i mail-lådan. Jag lagar ju inte mat. 

Tips på ny diet-mat för er som gillar sånt hittar ni här.

Donk igen

Herman och jag stod i hallen och vinkade av Lelle. I hallen finns en stång mellan dörrposten, en sån man kan hänga och klänga i. Där, pekar Herman och vill upp och hänga lite. Okej, säger hans mamma, lyfter upp honom och donkar honom hårt i stången rakt i huvet. Usch, Herman har verkligen all anledning att misstänka mig för dold barnaaga.

Herman anno 1945

Skrivet av Tove

Hittade en rolig text idag i SvD. Om vad barn skulle klara av vid olika åldrar förr i tiden. Måste spara denna text så att jag kan kontrollera om Herman vid 7 års ålder verkligen kan putsa vårt silver eller inte. Utvecklingen går  ju dessutom framåt (brukar man ju säga). Kanske kan han till och med sy sina egna kläder då. Tillverka några enkla möbler så som en träsoffa att ha på altanen på landet. Oh! Kanske kan han till och med anordna vår trädgård därute vid sommarstugan. Vem har sagt att barn är jobbiga? Jobbandes ska det ju vara! You go, Herman! Här ska putsas!

Jaha, vad har ni idag då som måste putsas/lagas/snickras/diskas?

Inte längre min lilla lilla bebis

Gissa vem som ska börja dagis på onsdag i nästa vecka? 

Annorlunda bröllopsplaner

Tiden tickar på. Och som alla ni trogna SPANKK-läsare vet så förlovade vi oss den 14 november förra året. Men vad ni kanske inte vet är att jag är en traditionsbunden tjej och vill såklart gifta mig inom ett år. Såååå…alla bröllopsinbjudningar är nu skickade (faktiskt för länge sedan). För vigseln kommer vara på en strand långt långt där borta i värmen någonstans den 14 november 2009. Och vi ville ge våra gäster åtminstonde en liten chans att hinna spara och planera. Mumma!

Och det roligaste är att när vi planerade att gifta oss på den där avlägsna stranden tänkte vi att ingen skulle kunna komma. Dyrt! Skulle våra gäster snäsa och vända oss ryggen. Men icke! Två vänner har redan köpt biljetter. Sex andra gäster har redan tackat ja. 30 gäster till har sagt troligen och endast 2 st har tackat nej just nu. Man blir så glad! Även om det inte skulle komma en enda gäst så är ändå attityden så otroligt trevlig: Jo, men vi ska i allafall tänka på det. Det värmer en om hjärtat att veta att vi har så många vänner som ändå funderar på att lägga ner massa stålar så att de kan fira denna dag med oss. Tack älskade vänner!

Mer om detta längre fram. 

Å, hur fan hade ni tänkt få råd med bröllop i paradiset, undrar Herman och tittar djupt i den tomma plånboken.

Flås- och bålträning

Skrivet av Tove

Puh! Kom just tillbaka till kontoret efter hård träning med min fantastiska personliga tränare. Flååååååset fick sig en rejäl omgång och likaså rygg och magmusklerna. Kommer få träningsvärk. Men det känns sååå bra. Tänk att träning kan vara så kul. 

Min systeryster fyller år idag (gå gärna in och gratta henne på hennes blogg).

Hermans babbel

För länge sedan kunde Herman säga saker som: 

Natt natt

Tack

Mamma

Skulle jag kunna få veta vad mittpunktsnormalen är, tack!

samt Titta där

Nuförtiden säger han enbart AH AH AH AH AH AH, ibland följt av skriket Dääääääää.

Funderar på om det verkligen går i rätt riktning eller om han slagit i huvudet så hjärnan trillat ut och vi råkat sopa upp den i tron att det var en Hermanslängd kalkonskiva på golvet.  Mysterie.

En gång för länge sedan, på den goda språk-tiden, då han fortfarande hade en kalkonskiva i huvudet. 

På huvudstupakalas i helgen

Helgen började bra. Under blöjbytet på kvällen donkade Herman huvet rakt i metallpinnen vi så lägligt skruvat upp på väggen vid blöjbytarbordet. Tänder flög och blod sprutade.

Efter att jag lagt krokben på sonen sisådär 15 gånger under lördagen så att han trillade (nej, såklart inte med flit) och slog i näsa/knä/panna/arm/etc var det dags för kalas på söndagen. Vi åkte till Solna för att fira en söt liten 3-åring. Medan vi vuxna stod och mös i köket sprang barnen vilt omkring våra ben och förstörde alla våra samtal. Plötsligt hör vi Herman ge upp ett illvrål. Med eko. EKO? Vafan? Då har han lyckats ta sig ut i trapphuset och ligger mitt i trappen ner och gråter för full hals. Hur fan gick det till? Har han gått nedför? Trillat ner? Knuffats ner? Är han okej, blöder han, spyr han? Efter mycket uppmärksamhet snodde han ett russinpaket, åt upp alla russin och sa bestämt: Fy vilka ouppmärksamma föräldrar ni är. Nu vill jag åka hem!

I natt vaknade jag klockan två av att han hostade inne i sitt rum. Jag fick panik och tänkte att nu jäklar är det fel på honom i allafall och han ligger där och spyr och dör. Jag kunde inte lugna ner mig förrän jag sprungit  in i hans rum, rivit av täcket, väkt honom och kastat in honom i vår säng mellan oss. En hård kram senare sov vi alla tre igen.

Tur för Herman idag för  jag är på jobbet hela dagen och kan inte lägga krokben eller donka i honom i metallpinnar förren långt senare ikväll.

Aha! En ikopplad mixer med sylvassa knivar som bara står och skräpar på golvet. Vad kan jag göra med den? Vaaaad kan jag gööööra? Oh! Kolla man kan stoppa ner en hand och sen trycka på den här knappen – undrar vad som händer då…föresten – var är mamma?