Herman pratar som aldrig förr. Babblar nästan oavbrutet från morgon till kväll. Förutom just i telefon:
-Ska du prata med pappa i telefon?
-………………………………….
Men annars så snackar han. Mest låter det såhär:
-Bollibollibolliblubblubbilubbullijollibonniluubb.
Lite lagom indiskt- och finskinspirerat. För det mesta fattar man ingenting. Men i god samtalsanda håller jag minen och gör små inlägg själv.
-Jaha, ja, säger du det.
-Bollibollijuuum.
-Nä, det tror inte jag. Jag tror det var katten.
-Bjbbellibjalliknaaa.
-Ja, men gör det du, man du kan ha fel.
Så där håller vi på. Tur att man får gå till jobbet ibland och prata med svensktalande då och då.

Fasen, jag har bara massa gamla bilder på min jobbdator. Det här är för typ ett år sen.

juni 18, 2009 kl 10:25 f m |
Till Herman!
Din mamma fattar ju inte. Men här säger jag bara: Jabblibjullibom bibblejulliba kååål
(vilket betyder: vi tar den till sillen! Skål!)
juni 18, 2009 kl 5:17 e m |
Haha, känner igen det där. Ibland undrar jag om jag skaffade barn bara för att det ska se lite bättre ut när jag pratar för mig själv. För pratar med ungen gör jag ju uppenbarligen inte, eftersom jag inte har en aning om vad hon menar, och hon förmodligen tycker att jag ger henne helkonstiga svar och säger helkonstiga saker.