Eftersom det är sommar och dagispedagoggerna vill vara lediga så har man buntat ihop 3-4 dagis till ett enda med de barn och goggar som inte får ledigt. Det är ingen bra lösning. Ingen känner ingen och alla känner alla men ingen bryr sig så värst och har ingen koll. Herman får springa ute i solen utan mössa trots att han har typ 5 st i sin korg – med namn och allt. Varför har han ingen mössa, frågar jag. Va? oj, ja jaaaag vet inte, säger en av goggarna medan de andra goggarna kollar bort i förhoppning av att inte synas. När jag frågar Herman om han har det bra får jag ett litet litet svagt jaaaa. Inte ett ordetligt JA! som han brukar.
Idag lämnade jag Herman. En gogg och ett litet barn satt i lekhörnan när vi kom in i köket. Eftersom Herman inte ville sitta själv bak på cykeln hade han krävt att nallen Beppo också skulle med idag. Annars vägrade han cykla. Så Herman, jag och Beppo tog oss sakta sakta in mot lekhörnan. Mesgoggen (för det var vad hon var) satt kvar på rumpan hela tiden och försökte locka med lite böcker. Jag fick en klängande Herman i knät som vägrade släppa Beppos öron. Till slut fick jag i allafall Herman att lämna Beppo men mot att han klängde ännu hårdare och närmare. Vi var som en enda kopp. Det stackars andra lilla barnet gick och sög på en hård karamell i lagom halstilltäppningsstorlek. Han hade med sig den när han kom, sa mesgoggen.
Till slut tog jag sats och sa att nu skulle jag gå och att NU, Herman, ville jag ha en hejdå puss. Herman sträckte sig panikslaget efter mig och gav upp ett bröl som bottnade i rädsla, ensamhet, övergivenhet, panik och annat svart. Det skar som en kniv rakt igenom mig. Mesgoggen tog ett fast grepp om Herman och försökte lugna lite medan jag med en gigantisk sten och en lurvig Beppo försökte smita iväg. Vid ytterdörren stannade jag upp och var så nära att vända om. Men just då hörde jag att Herman lugnade sig lite. Kanske bara i väntan på nästa gråtattack men det fick mig att våga ta sats ut i det fria.
Jag vet hur det var. När mamma och pappa gick och lämnade mig hos dagmamman. Jag var äldre än Herman då. Men jag trivdes inte. Och den paniken i kroppen när de vinkade hej då – den kände jag igen i Herman idag.
juli 23, 2009 kl 7:48 f m |
Aj, aj, aj…jag vet hur det känns. Ångestnära. Nu har vi lovat att ta hand om Freija i eftermiddag och ikväll, annars hade jag föreslagit…men kommande vecka kan det bli Hermandagis hos mormor och morfar, åtminstone vissa dagar.
juli 23, 2009 kl 9:56 f m |
Vad jobbig känsla! Har lite ångest inför min doters dagis start..:S
juli 23, 2009 kl 10:23 f m |
Fast ha inte det…för det mesta har det känts jättebra och Herman har lärt sig massor och verkar ha det kul. Men vissa dagar har det varit lite jobbigare bara. Jag tror man snabbt får en känsla för om man trivs på dagiset eller inte och vårt vanliga dagis (inte sommarvarianten) trivs vi massor med. Även Herman. Men visst är det svårt att avgöra när man inte kan kommunicera med honom. Det bästa vore om han kunde säga hur han tyckte det var där. Nu blir det mest bara bla bla dubai myja bla bla från honom.