Nytt ord

Nytt ord för veckan, vet i 17 var Herman lärt sig det:

SPIS

Vad min son tänker på

Herman somnar för det mesta in någon gång runt åtta på kvällen. Sen sover han rätt så lugnt hela natten. Men då och då gnyr han till lite och vill bli klappad på. Igår satt jag och Lelle och kollade på ”Män som hatar kvinnor” då Hermans små gnyenden skär genom TV-mörkret. Jag är behövd! Jag springer in i hans rum, klappar lite på honom och säger: Lilla Knypis, mamma är här nu. Varpå han svarar:

- Städa!

Jag och Aspuddsparken är inte kompatibla

Jag ogillar Aspuddsparken. Skarpt. Jag är alltid en dålig förälder när jag är i Aspuddsparken. Vilket inte är meningen. Men det väger åtminstone upp för alla de superföräldrar som hänger där nästan dagligen. Efter två plågsamma minuter säger jag alltid till Herman att Nu, Herman, är det bäst att gå hem så vi hinner hem innan pappa kommer från jobbet. Uttråkad på att leka och betraktas av superföräldrarna. Herman blir alltid tvärsur och pekar mot gungorna och jag ger med mig i några minuter till. I pur förtvivlan över att behöva stå där och gunga om och om igen tar jag upp mobilen och sms:ar i stället. Herman vill ner, mitt sms är inte klart, men han traskar i väg och jag ser inte hur nära de andra gungorna han går och han håller just på att få en ordentlig smäll av blonda flickans ben och hårda skor men lyckas på något magiskt sätt klara sig genom att hamna mitt mellan benen.  OJOJOJOJ, förmanar de gungande superföräldrarna bredvid. DET DÄR kunde gått illa det! Aj aj, du borde nog inte hålla på med mobilen utan istället ha koll på din son! Jag skäms, skäms att jag sms:at och inte kollat på Herman. Skäms för att jag är för trött för att ens orka låtsas tycka det är kul att vara i parken. Skäms över att jag inte tycker om att leka, att jag inte är en bra mamma och att jag sköter Herman så dåligt. Så skäms jag över att de andra superföräldrarna får mig att känna så. Men det händer alltid i Aspuddsparken. Någon ting blir alltid lite fel. Alltid sneda ögonkast från de andra föräldrarna. Men både jag och Herman vet att det är mycket roligare att vara hemma, trygga från andra barn som gungar rakt på en, långt från en dum park där det alltid blir fel. Men nära en stooor kuddbelamrad säng där man kan flyga flygplan på mammas ben och ramla ner i högen med mjuka täcken. Utan att någon superförälder står på lur och säger: INGA små apor i sängen får vara!

Å vad det händer grejor!

Har egentligen massa att skriva om men just nu så lite tid till bloggen. Ni får helt enkelt ha tålamod med de få inlägg som blir. Nu ska jag stressa iväg till guldateljén och prata vigselring. Sen blir det upplockning av sonen. Vardagen har sin gång men den är rätt så rolig.

Vad sa ru?

-Ska vi gå till badrummet och borsta tänderna? Frågar jag en lekande Herman. -Nä, svarar han bestämt. Darn it! Jag säger fel hela tiden, tänker jag och blir arg på migsjälv. -Herman, det är faktiskt ingen fråga utan en bestämmelse, säger jag barskt. Nu går vi till badrummet och borstar tänderna! Herman slutar leka och tittar på mig, allvarlig och med stora ögon. Så för han sakta sitt lilla pekfinger och petar upp det rakt i min näsa. Och skrattar. Hallå, har han alls någon respekt för mig? Eller för min näsa?!

Allting utan R

Herman har lagt kropputvecklingen på hyllan för ett tag och till förmån för talutvecklingen. Numera pratar han med ett ord i taget. Hela tiden adderas nya ord. Herman kan numera säga: myra, torn, stor, varm, kudde, nalle, mera, rulla, städa. Dessutom kan han numera även säga mamma!

Fäst vid dig

Sådärja. Jag fasade för ögonblicket men det var helt odramatiskt, Hermans första fästing. Den valde rumpan, helt förståeligt – en gobit jag själv fastnat för. Men nu är den borta. Fästingen, inte rumpan. Herman märkte ingenting.