Jag ogillar Aspuddsparken. Skarpt. Jag är alltid en dålig förälder när jag är i Aspuddsparken. Vilket inte är meningen. Men det väger åtminstone upp för alla de superföräldrar som hänger där nästan dagligen. Efter två plågsamma minuter säger jag alltid till Herman att Nu, Herman, är det bäst att gå hem så vi hinner hem innan pappa kommer från jobbet. Uttråkad på att leka och betraktas av superföräldrarna. Herman blir alltid tvärsur och pekar mot gungorna och jag ger med mig i några minuter till. I pur förtvivlan över att behöva stå där och gunga om och om igen tar jag upp mobilen och sms:ar i stället. Herman vill ner, mitt sms är inte klart, men han traskar i väg och jag ser inte hur nära de andra gungorna han går och han håller just på att få en ordentlig smäll av blonda flickans ben och hårda skor men lyckas på något magiskt sätt klara sig genom att hamna mitt mellan benen. OJOJOJOJ, förmanar de gungande superföräldrarna bredvid. DET DÄR kunde gått illa det! Aj aj, du borde nog inte hålla på med mobilen utan istället ha koll på din son! Jag skäms, skäms att jag sms:at och inte kollat på Herman. Skäms för att jag är för trött för att ens orka låtsas tycka det är kul att vara i parken. Skäms över att jag inte tycker om att leka, att jag inte är en bra mamma och att jag sköter Herman så dåligt. Så skäms jag över att de andra superföräldrarna får mig att känna så. Men det händer alltid i Aspuddsparken. Någon ting blir alltid lite fel. Alltid sneda ögonkast från de andra föräldrarna. Men både jag och Herman vet att det är mycket roligare att vara hemma, trygga från andra barn som gungar rakt på en, långt från en dum park där det alltid blir fel. Men nära en stooor kuddbelamrad säng där man kan flyga flygplan på mammas ben och ramla ner i högen med mjuka täcken. Utan att någon superförälder står på lur och säger: INGA små apor i sängen får vara!
näe, du är ju världens bästa mamma!! Och vad händer om lill-herman råkar få en gung-fot i huvet? Trillar, gråter lite, men det går över! Kanske lär han sig att inte gå ivägen igen – man kan inte skydda sina barn mot allt – och man är inte en värdelös mamma för det! Gosa på och kom ut och gunga på landet nån dag! Kram!
Nä men Tove, du har ju missuppfattat alltihopa. I Aspuddsparken hänger alla föräldrar som är alldeles för lata för att orka underhålla barnen hemma :) Jag och Noam bor mer eller mindre i Aspuddsparken. Hon springer omkring som en jojo och det enda som krävs av mig är att jag travar efter. Ofta med mobilen i handen :)
Med andra ord är det du som är superföräldern som orkar flyga flygplan i sängen :)
I går gick Noam sin första dag ensam i förskolan förresten. Och i onsdags försökte hon bråka med Herman :) Det gick inget bra, han är för cool din son :)
Ja, så kanske det är. :)
Jag har pratat med Herman om Noam och frågat:
-Vad heter Noam?
-Nam Nam, svara Herman då.
Det kanske är för att hon alltid låter ”nam, nam, nam, nam” när hon äter :)
You are the greatest Mum Tove! No doubt!