Herman sover lite längre nuförtiden. Typ till 7 till och med ibland. Och han är så gosig på morgonen. Varm och kramig och vill inte upp och leka på direkten. Idag kom jag in och satte mig bredvid honom och pratade lite, frågade om han skulle leka med Tim på dagis idag och sånt där som vi brukar prata om. Plötsligt säger han: Neje, mamma! och skjuter bestämt bort mig från sängen. Vill du ligga här ett tag själv, frågar jag och väntar mig ett bestämt nej. Men istället får jag ett JAA. VA?! Vad sa han? Så nu undrar jag – när blev Herman en tonåring som hellre vill vara för sig själv än att hänga med päronen?! Och vad hände med vårt gosande som var så mysigt varje morgon? Jag som trodde han skulle behöva mig i minst 1 år till.
Du, jag ska bara tala om en sak, mamma, jag behöver faktiskt inte dig längre!
