Mitt lilla värmeelement och han som också vill kramas

Sjuk sjukare sjukast. Herman har feber och är hes. Väääääs vääääs låter det när han andas in och ut. Han värmer upp hela mig när han kravlar upp i famnen och sitter nära nära. Man får äta glass när man är sjuk, väser han. Glass blir det. Men så mycket mer går det inte i honom.
Jag har bäddat i soffan. Precis som min mamma gjorde åt mig när jag var liten. Sen ligger han där hela dagen och tittar på film och på Bob som hasar runt och tuggar på allt som kommer i hans väg. Mitt på dagen får han lite extra energi och far runt i vardagsrummet och säger med mekanisk röst: Jag är robot, jag är robot.
Sen rostar han sönder och trillar ner under täcket igen med en flaska mjölk.
Mitt lilla värmeelement.

37,6 står det. Herman hade det första gången vi mätte. I går var febern uppe i 39,3. Idag hade den gått ner till 38,7. 

Bob blir avundsjuk. Så fort jag kramar Herman gnyr Bob extra mycket. Jag vill OCKSÅ kramas, gnäller han och kryper nära och tittar med stora tårade ögon. Sen sitter jag där med två små killar och i vardera arm håller jag fast dem mot mig. Det är så otroligt mysigt. Satan att mitt ben ska somna bara.

Vad gör ´ru, varför ligger du där, ska vi leka, har du nåt att tugga på till mig, undrar Bob.

Feberdagar

Kvitter kvitter kvitter, en feberglad Herman.

I fredags fick Herman plötsligt hög feber. Vi märkte av det när vi insåg att han inte lämnat soffan på flera timmar. Dagen därpå, halvliggandes i soffan, kvittrade han om vilka kompisar han skulle leka med när han blev frisk, vilka parker han skulle besöka och leksaker han ville köpa. Vi gick till videobutiken och hyrde Pippi-film. Den har vi sett 20 gånger nu. Ge honom Alvedon var 4-6 timma och glass, sa vårdguids-tanten, glass i stora lass. Lättare sagt än gjort. Hermans söta tand var plötsligt som bortblåst. Jag bakade supersockrig kladdkaka men även den nobbades. I fyra dagar har vi nu fått truga, locka, muta, skälla…allt för att få i Herman några få droppar vätska. Chokladmjölk, joghurt, jos, saft, vatten, mjölk, whiskey sour, glass, smoothie, päron, kyckling. Små små skedar av maten, en klunk ur glaset. Men han fortsatte glatt kvittra på. Och idag var han äntligen något bättre. I dag tog han sig ur soffan och stökade ner hela sitt rum. Han fick dessutom i sig mycket mera mat i form av nästan en hel burk rostad lök och två piggelinglassar.

Jag tänker ta åt mig äran för hans tillfrisknande. Inte p g a min mjuka och varma famn som ömt rått om och vyssjat honom ur feberdimmorna utan för att jag hotade med rektaltermometern om han envisades med hög feber en dag till.

Tomt

Å vad jag önskar att jag hade något roligt att skriva men Bob har ammat sönder min hjärna eller nåt. Ni får en bild istället.

Det sägs att en bild säger mer än tusen ord. 

Tänk om den här också kunde springa och gömma sig!

Hemorrojd. Visst låter det lite som att det skulle kunna vara en liten karaktär ur en av Tove Jansons Muminböcker?

– Skulle jag kunna få en smörgås, frågade den lilla Hemorrojden och blev genast så generad att den sprang och gömde sig under ett litet blad.

Ja, as(s) if…

En lördagkväll på akuten

Lördagen började jättebra. Hermans guldmor  kom på besök och vi lagade panaeng curry. Och sen kom även Hermans Lena (som egentligen är min Lena men Herman kallar henne för sin Lena) och det vart kaffe och kakor i soffan. Men sen började det gå utför. Lagom till Lelle kom hem. För han kom hem med MYCKET ont någonstans på ryggen och/eller under ena armen. Jag vet inte så noga sa han men det gör ONT! Sån TUR i oturen: Herman guldmor är utbildad på läkarlinjen så hon klämde och kände och anade oro om sprucket revben eller mjältläckage. Var inte för stark nu, manade hon Lelle, utan åk in om du känner dig kallsvettig och/eller allmänt sämre.

Guldmor och Hermans Lena åkte hem till sitt och Lelle nös och blev kallsvettig. Så vi tog och packade ner alla barn och lite leksaker och en lördagsgodispåse i väskan och drog till vårt favvoställe på Söder: SÖS. Denna gång dock till vuxenakuten.

Ett väntrum – inskrivning – två väntrum – allmänkoll av sjukskötare – tredje väntrummet- väntan väntan väntan…

Herman visade alla patienter i rummet hur han kunde snurra, hoppa, klättra på möbler, klänga på Bob, få pappa att skrika AJ samt hur man bäst springer i vägen för springande doktorer i korridoren utanför väntrummet.

När vi väl trodde att Lelle (3 timmar efter vi kommit in) skulle få träffa läkaren fick han istället bara träffa en brits att ligga på bakom gardiner långt borta från oss i väntrummet. Vi 3 som var kvar i det tråkiga väntrummet stod ut en timme till. Herman hade ätit upp allt lördagsgodis vid det laget och började smågnälla om att han ville åka hem. Så vi gav upp. Lämnade Lelle på britsen bakom gardinerna och tog en taxi hem.

Nu hade klockan hunnit bli 8 på kvällen redan och ingen av oss hade fått middag så vi tog vägen via Shell och shoppade loss. Sen drack vi mjölk och åt bullar framför stearinljus för Earth Hour drog igång lagom tills vi krupit upp i soffan.

Då och då pep telefonen små meddelanden från sjukhussängen. Ingen doktor än…nu går jag och äter…de ska röntga snart.

Herman och Bob somnade i soffan och lagom till en mittinattenamning kom Lelle hem och sa att de hittat en spricka i revbenet, efter ca 8-9 timmar av akutväntan.

Ah, dessa spännande sjukhuskvällar!

Sen fortsatte det neråt lite till för Bob fick ont i magen och vägrade sova och ville bara skrika och spänna sig hit och dit. Och så fort han somnat mot min vaggande axel och jag försökte lägga honom ner igen vaknade han och hade minsann lika ont och ville bli vaggad igen igen.

Och sen vart det morgon och en ny dag.

Happy Hard Core Training

Tjoohooo!
Här hemma tränas det för fullt.

På att lyfta nacken.

Och på att lyfta BÅDE nacke och benen. Ett rygglyft helt enkelt.

Och såklart på att le. Smile to the camera, Bob!

Och på att cykla. I garaget.

Ohej vad det går undan!

Det är ungefär lika bra luft i garaget som på den del av Hornsgatan som går förbi Zinkensdam.

Vi övar oss på spark.

Det går jättebra!

Och jag övar mig på att se snygg ut bredvid vagnen.

Det går så där.

Ett hopp för korven!

Prickiga korven börjar bli piggare. Trots stora röda prickar överallt känns det som om vi går mot prickfriare dagar.

Nu ropar jag antagligen HEJ innan Herman har landat.

Vattkoppor eller bara små röda utslag?

Det går vattkoppor på Hermans dagis. Så vi tittar noga på honom varje kväll. Är där inte en röd liten prick så säg? Jo…och imorse var de 3. Och i eftermiddags 6. Små små finneliknande utslag på magen och ryggen. Inte alls så synbara som man trott. Några är så små så vi inte vet om det ÄR prickar eller bara en liten färgflamma i huden.

Det är bara början, meddelade en vän. De blir fler om ni har otur. Vi trodde hela tiden den värsta dagen var nu men det blev bara värre för varje dag som gick, berättar hon. Men det BEHÖVER inte bli så.

Herman har varken feber eller sömningt allmäntillstånd. Lite lite hosta och kanske har han varit lite tröttare denna vecka. Men inte riktigt så vi tyckt det varit sjukligt.

Så nu väntar vi med spänning på morgonen för att se om kopporna förökat sig, föblåsat sig eller allmänt bara börjat klia.

Herman säger stolt ”JOOO, Jag HAR vattkoppor!” när vi är där och tittar undrande på de små röda utslagen.

En dålig ekvation

Godis och Tove finns oftast inte i samma hus. Finns godis i huset är det mycket stor sannolikhet att Tove inte är där. Men är Tove i huset kan man nästan ge sig på att det inte finns något godis. Kvar.

Dr Herman to the rescue

Idag är jag och Herman lite krassliga. Vi leker doktor om vartannat och kollar feber, puls och hjärtslag. Det låter inte bra. Dr Herman ger sjukmamma medicin och Dr Mamma tar sprutor lite här och där på Herman.

Men faktiskt ÄR både jag och Herman krassliga. Jag är förkyld och svullen i halsen och Herman har hostat hela natten. Bådar inte gott inför julafton men vi vilar och vilar och vilar så vi ska bli friska snabbt.