I stort sett så kan november vara den segaste månaden på året,generellt dåligt mittimellan väder, ingen snö bara regn, kallt & mörkt. Men när man väntar på något så spelar inte de förutsättningarna någon roll alls, det skulle vara värre om det var varmt & skönt, det skulle jag knappt bry mig om iaf. När telefonen ringer…Är det dags nu? Ska vi åka in? Nej men detta har hänt, pulsen gårner till normaltakt igen. Var det någon som gick förbi utanför på gården? Kan det varit tomten? Jag känner mig som ett barn igen, när kommer storken? Ska jag gå ut & köpa en tidning? Kan det varaså enkelt? Nu så har inte ens planerade datumet passerats & ryktetsäger att de flesta 1′a gångsföderskor går över tiden, men vi väntar ju nu & magen blir bara tyngre & tyngre, stackars Tove.

TipTap TipTap, tyst det är i huset
snälla kom ut i ljuset
lämna ditt varma mörka fostervatten
så att vi kan vaka hela natten
för att du skriker av kolik
vår vardag blir sig aldrig lik
ändå är det det vi väntar på
förklara det, den som förstå

Och jag fördriver väntan med att skriva julrim.

Snart spricker jag! Vilken olidlig väntan. Ser ut såhär stoooor:

Fast hemmet ser ut så här just nu, så kanske bra om bebis väntar någon vecka till. :)

Å, allt är bara så där himla gulligt! Mamma och jag sydde lakan i lördags. Åt Knypet. Vi ”Ååå:ade” och ”Aaaahh:ade” över dessa underbart söta små blommiga saker som vi själva kreerade. Mamma vid symaskinen och jag vid strykbrädan. Ett litet 70-tals-blommigt kit till spjälsängen och ett rosa/blå-blommigt kit till lilla barnvagnen blev det. Men detta är bara en liten, liten del av allt det gulliga som nu inköpts för Knypets räkning. En underbar mobil att hänga över sängen som spelar vyssan lull, minismå babydräkter med lila älgar på, små små tvättlappar, gulliga nallebjörnar och supersmå blöjor som vi fått i gratispaket från Pampers (oj, reklam). Allt är bara så himla gulligt. Ändå vill Knypet inte komma ut riktigt än. Trots ihärdiga försök från min sida så som stor aktivitet under dagen, dammsugning, bära lite saker hit och dit…Knypet verkar trivas bäst i magen ändå. Den boffar mig i revbenen när jag kollar på film och hickar till lite då och då medan jag och Lelle väntar på signalen för uttåg. 

Den senaste tiden så har det varit väldigt ont den, tiden alltså,jobb som det måste arbetas på, möbler ska hittas, köpas, levereras & skruvas ihop & sättas upp, lägenheter ska planeras och andra tömmas, många vändor till ÅVC, fler än Tove’s till MVC, men ännu fler till BVC kommer det. Det finns massa nya förkorningar man skall lära sig, försöka att sätta upp ett protokol för kommunkation med sin flickvän under värkarna & förlossning. Lägenheten i Aspudden börjar ta form, jag känner lycka när jag ser ekparketten,öppna ytor ger mig frihetskänsla. Men hittils har det mest varit kaos på golven, massor med flyttkartonger & annat löst. Men jag gillar ju kaos.. Men inte min kaos, men jag tror att jag kommer gilla det kaos som lilla knypet kommer skapa. Det kan ju inte räknas som mitt kaos, eller ?

Skrivet av Lelle

Den senaste tiden så har det varit väldigt ont om den, tiden alltså, jobb som det måste arbetas på, möbler ska hittas, köpas, levereras & skruvas ihop & sättas upp, lägenheter ska planeras och andra tömmas, många vändor till ÅVC, fler än Tove’s till MVC, men ännu fler till BVC kommer det. Det finns massa nya förkorningar man skall lära sig, försöka att sätta upp ett protokol för kommunkation med sin flickvän under värkarna & förlossning. Lägenheten i Aspudden börjar ta form, jag känner lycka när jag ser ekparketten, öppna ytor ger mig frihetskänsla. Men hittils har det mest varit kaos på golven, massor med flyttkartonger & annat löst. Men jag gillar ju kaos… Men inte mitt kaos, men jag tror att jag kommer gilla det kaos som lilla knypet kommer skapa. Det kan ju inte räknas som mitt kaos, eller?

I går hade jag en massa förvärkar. De kom och gick som en molande mensvärk. Magen är stenhård och gigantisk, men Knypet stannar inne ett tag till. Nedräkningen har börjat men än vill det lilla Knypet inte falla till föga för tyngdlagen. Det är faktiskt helt okej. Många säger att dessa veckor är de längsta och jobbigaste men vi har så mycket kvar att fixa i lägenheten och med Knypets alla små saker så tiden rusar ändå på. Och just nu är det rätt mysiga sparkar i magen när jag och Knypet gosar ner oss under täcket. Det bästa vore nog om Knypet höll sig kvar några dagar till men inte växte en tum. Min mage kommer snart sprängas känns det som, så stor som jag är. Förvärkarna är uthärdliga, känns nästan inte alls och jag känner mig så redo jag kan för förlossningen. 

Jag fick en total chock igår. Jag sms:ade en av mina nära vänner som oxå är höggravid. Beräknat datum 19 november. Kollade om hon hade ork att fika under dagen idag. Hon hade inte tid eller ork för fika för hon hade kämpat i 3 dygn för att klämma ut ”Bullen”. Plötsligt blev min egen förlossning så nära, så verklig. Shit, om hon nu redan lyckats klämma ut sin lilla son så är ju jag på tur. Och från och med imorgon entrar jag de två veckorna. Två veckor innan beräknat datum. Det kan hända när som helst. Jag vet ju att jag ska föda men på något vis känns det ändå så overkligt. Jag kan ju till och med glömma bort min stora mage ibland. Trots alla inköp av skallror, bärselar, minitäcken och plastlakan så förblir Knypet ändå som en liten dröm. Troligtvis inte verklighet förren den ligger där på min mage. Om ens då. Jag är både avundsjuk och lycklig för min vän som fått sin lilla Bullen. Hon har sitt avklarat och fixat och jag är så nyfiken på hur det känns. Är hon kär, lycklig, i exstas eller bara trött och lite tom? Kommer jag sakna Knypet i magen när det ligger bredvid mig? Inte tyngden av magen men sparkarna och den intima kommunikationen? Ett stort välkommen till världen Bullen! 

Jag har alltid haft lätt för att gråta. När jag är lessen så faller tårarna men även om jag sett något speciellt sorgligt eller kanske speciellt glädjande på TV så kan mina ögon tåras. Men inte alls så som nu. Nu kan jag bli lessen för ingenting. Eller jo, för helt andra saker än förut. Så fort någon bebis är i fara eller bara är på bild så kommer tårarna. På IKEA häromdagen ropade de plötsligt ut i högtalarna att de letade efter föräldrarna till lilla Alice. Å så sorgligt. Tårar. På föreläsningen om förlossningsförberedskap så berättade föreläsaren om olika situationer som kunde uppstå i sammband med förlossning. Kejsarsnitt t ex, och om då mamman är sövd så måste pappan ta barnet och värma det mot sin nakna överkropp. Sorgligt. Tårar! Tårar även nu, bara jag tänker på det. Vad är det för hormoner som påverkar mina tårar på detta vis? Det är ju egentligen inte ett dugg sorgligt eller ledsamt. Men tårarna vilar bakom ögonlocken och tittar fram när jag minst anar det. På bussen, tunnelbanan, när jag pratar med mamma eller läser DN. Knäppa kropp som så tydligt förbereder sig på barn, både fysiskt och psykiskt. 

Det är förvånande lite folk som reser sig när jag kommer in i tunnelbanevagnen. Det är faktiskt bara 1 person, nej 2, som frågat om jag velat sitta sen jag blev gravid. Det är drygt 8 månader sedan. Okej, jag fattar att de inte kunde se det på mig de 3, kanske 4, första månaderna men min mage blev rätt stor rätt snabbt så de borde sett det efter det. Men istället för att bereda plats åt mig blir det en ”hela havet stormar”-lek så fort tunnelbanan rullar in på perongen. Och den som blir utan stol är jag. Jag får stå. Med mina extra 20/30 kilo varav minst 5 sitter fram på magen och tynger ner mig mot tunnelbanegolvet. Jag brukar skjuta fram magen lite extra mycket och ställa mig i mittgången. Peta nån rackare i ögat med min navel. Men inte ens då lyfter någon på häcken och ber mig sitta ned. Istället stirrar alla trött framför sig och hoppas någon annan ska ta sig an problemet. Jag har förstått att detta inte bara gäller mig. Idag ber man inte gravida sitta ner. Antagligen ber man inte gamla heller (jag får väl veta det om ett antal år). Istället rusar man snabbt in och haffar sig en stol. Vett och etikett fungerar inte längre. Det blir mitt ansvar som mamma att se till att Knypet får lite vett och etikett i sig och lär sig att gravida kvinnor bär tungt, har darriga ben och är andfådda av minsta lilla steg. Knypet ska bli en som överlåter sin stol till någon som bättre behöver den. Det ska jag se till. Det måste jag se till. jag vill inte ha ett ego-Knyp. Jag vill ha trevligare medmänniskor! Lite mer bloggat om detta ämne hittar ni på superbebisbloggen: http://www.kettilochfilippa.se/babybloggen/gravida-kvinnor-kraev-sittplats-pa-bussen  

Jag är värsta shopaholicen! Specialiserad på skor och kjolar. Men med en mage tung som 7 paket mjölk och en blåsa liten som en ärta är det inte roligt att shoppa loss i stan längre. Det är inte heller roligt att shoppa loss kläder till mig, flodhästlik som jag är. Skor, ha!, inte ens det är kul… Jag kan kan inte ha klackar längre för det klarar jag inte av att gå i och fötterna är svullna och har bestämt sig för att numera vara 1-2 storlekar större än de brukar. Jag orkar inte sminka mig så alla små färgglada burkar får ropa någon annans namn. Istället har jag hittat en ny passion. Bebiskläder! De är små, färgglada, pockande lockande söta och lätta att shoppa VIA NÄTET! Jag kan alltså numera ligga nerbäddad i sängen och ändå få min shoppinglust mättad. Fantastiskt! Ibland får jag lugna mig och intala mig att en body som bebin kan ha kanske max 2 månader inte bör kosta över 200 kr men i min iver åker även någon sådan ner i varukorgen. Klick klick klick så är köpet avklarat och om några dagar ligger det ett tjockt litet paket och väntar på mig på en post nära mig. Det gäller att passa på för snart är Knypet ute och då kanske min egen shoppinglust återkommer med full styrka och Knypet får nöja sig med mina gamla avlagda kläder..hehe..då kan Knypet fråga: Ser jag liten ut i den här stora t-shirten?