Julefrid

Idag har Hermans dagis julfika. Med sång. Vi ska sjunga Tipp, tapp och Sockerbagaren etc. Det är inte alls fel att ha fusklapp om man inte kan sångerna, sa pedagogerna pedagogiskt. Bäst ta med en fusklapp då da. Herman ber mig ofta sjunga sånger jag inte kan. Sjunga apan, säger han. Vaddå apan? Eller så gör han konstiga saker med sina små fingrar när jag sjunger. Vagörru? frågar jag mitt i låten. Herman stirrar helt oförstående och lite skrämt på mig. Och kommer helt av sig. Både han och jag faktiskt. Och så slår det mig att han kan rörelser som inte jag kan. Det är fusk. Jag vill oxå gå på dagis. Och det ska jag få göra idag. Få sjunga och fika lite. Mysfredag.

Ny säng

Herman har fått en ny säng. En ”vuxensäng”. 90×200 cm. Han trycker upp sig i övre hörnet och använder en femtedel av den. I resten av sängen ligger nappar, bilar, böcker och ibland jag eller Lelle. För än så länge är han inte helt hemma och trygg efter vår långa resa. Han vaknar alltid mitt i natten och vill inte sova själv.

-Bebis säng, säger han och pekar på sin gamla spjälsäng som står nedmonterad i vårt sovrum.

Sömncyklare

Klockan 2 i natt vaknade jag av ett raspande ljud. Plötsligt dök Herman upp i dörröppningen. På sin cykel. Vrrr vrr vrr cyklade han fram till min sängkant. Hoppade av cykeln och upp i min famn och sa: Krama, mamma!

Man ba..ååååååååå!

Fråga

Som mamma, bör jag bli oroad när sonen glatt skriker: DÄR BOR VI! och pekar på Skärholmens shoppingcenter?

Inlägg av mig, dvs. Herman

OK, OK, jag har fyllt två bast. Jag vet inte vad det är för märkvärdigt med det. Jag har faktiskt inte fattat varför människor ska hurra bara för att man fyller år. Det låter ungefär så här för mig: ” Hurrah! Du har klarat livhanken, mot alla odds, i två hela år! Hurrah!”

Jag undanbad mig presenter till min födelsedag. Jag fattar inte varför man ska vara tvungen att ta emot en massa krafs bara för att man fyller år. Jag har för många prylar redan. Jag bara snubblar över dom eftersom dom finns överallt. Nu kom min gudmor och hennes Fredrik med en liten trevlig bok, gu´bevars. Sånt kan jag fördra. Det stimulerar de små grå, som hos mig fortfarande faktiskt är vita. Och mormor och morfar kom med en varm bomullsjacka, tjock och vändbar. Sånt kan jag också fördra, till och med gilla. Ibland måste man nämligen klä upp sig lite. Det finns ju brudar på dagis…

Nu ska jag tjata mig till en lussekatt. Det är den enda katt jag får ha här hemma. Morsan är allergisk… Hej då! (Berättat för morfar som skrev ned raderna)

Herman 2 år! Hurra hurra hurra i efterskott!

Har varit alldeles för trött för att skriva att Herman fyllt två år den 27 november. Hurra hurra för honom, vår fantastiska lilla 2 åring. Han blev firad med 4 olika smaker av Ben&Jerry-glass, glasyrade pepperkakor och 3 olika sorters bullar. Fast det var nog ändå alla fina färgglada ballonger och i synnerhet den långa blå ballongen som gladde honom mest. I vilket fall som helst – grattis underbara lilla bäst-i-världen-kompis!

Bla bla bla

Å vad vi har längtat efter att Herman ska börja prata. Och visst är det helt fantastiskt när han nu gör det. Men så inser man plötsligt att han inte slutar prata. Ens i sömnen. Öronen har börjat klia.

Hermans tänder växer uppåt?

Freija och Herman

Inlägg från Herman

Vuxna människor är som barnungar tycker jag. När dom är hungriga ska dom iväg och käka – på direkten, och då ska dom alltid släpa med mig. Och så kommer det där tjatandet: ”Vad vill du ha, Herman? Vill du ha kycklingbitar? Eller fisk? Eller potatis? Eller lite ris?” Så där håller dom på. Jag kanske inte vill ha nånting i magen just då. Jag vill kanske göra annat. Som till exempel att ta en sked i ena handen och slå den mot ett glasbord för att se om jag kan få sönder det. Eller så kanske jag vill springa upp och ned i några trappor. Sånt är faktiskt kul, tycker jag. Men nu är dom ju hungriga och då ska jag visst också vara hungrig.

Alltså, det fanns en jättebra restaurang ute på ön, där allt var varm och ljust och ibland kolsvart och varmt. Små bord på stranden och runt borden låg bastmattor och bastkuddar. Där kunde jag springa omkring lite hur som helst och bara kasta mig ner på någon bastmatta så att sanden yrde. Kul! Min kusin Freija (hon är lite fräckt söt, hon) brukade vara med mig där. Där halvlåg mina föräldrar och mormor och morfar och några andra typer och drack öl och åt bläckfisk och tigerräkor och en massa annat konstigt och jag kunde kuta lite hit o lite dit o det var helt OK.

Men idag, lördag, var vi inne i Bangkok. Och då blev mina föräldrar hungriga och drog iväg med mig till ett fiiiint hotell med fiiiin restaurang, där mormor o morfar o moster Line o Garry o Freija också skulle vara. Dom hade jättefina soffor när man kom in på det fiiiina hotellet – dom måste man ju pröva. Upp o hoppa, hopp, hopp….men det fick man visst inte för det var så jäkla fiiint och de fiiiina sofforna kunde ju gå sönder, minsann. ”Sitt fiiiint!” kommenderade man mig som om jag var nån jäkla jycke. Jag gnällde väl till lite grann, men så tog morfar med mig ut på nån terrass och där sprang jag omkring och mellan några som satt och åt (vuxna tycks äta hela tiden!) och där fanns mystiska, magiska glasdörrar som öppnades utan vidare och som stängdes utan vidare; sånt måste ju prövas och undersökas, så jag tvingade morfar med mig att öppna – stänga – öppna – stänga – öppna – stänga…konstigt, men kul! Morfar är vithårig och till slut tyckte jag att han började se vit ut i ansiktet också så jag sprang före honom bort till den fiiina soffan, där pappa satt och dit sen alla andra också kom.

Sen åkte vi hiss (kul!) upp till en fiiiiin restaurang och här såg jag ju hur många möjligheter som helst – man unde ju dra i borddukar och slå omkull glas och….men fick man det? Nä, nä, nä. Nu skulle man sitta fiiiint igen, inte röra sig, och som tur var hittade Freija o jag en rätt kul lek för oss själva. Vi hade vridit huvudet av en katt (nej, inte en riktig; den var av plast) och nu stoppade vi in små pappersbitar i huvet på katten och sen kunde vi plocka ur dem igen och i dem igen och ur dem igen. Kul!

Men så kom dom där frågorna. ”Vad vill du äta, Herman? En liten bit sandwich, kanske?” Sandwich! Sånt skräp! Jag undrar ofta vad dom vuxna stoppar i sig egentligen. När det finns kycklingbitar och framför allt pommes frites!

När Freija o jag började kuta omkring blev det oro i ledet. Det var ju ett fiiiiint ställe, där man ska sitta vackert och bara vara tyst. Ack ja. Så frigjorde sig moster Line (hon är jättesöt, ungefär som mamma) från det fiiiina vuxenbordet och så tog hon med sig Freija o mig till hissen. Precis! Till hissen! Moster Line visste vad vi ville. Vi ville nämligen åka hiss! Och väl nere kunde vi springa i trappor och runt en fontän och runt o runt o runt o ja, så var det med den saken.

Jag ska berätta mer längre fram. Men slut för nu. Hej då! (Morfar har hjälpt mig att skriva ner det här som jag berättat för honom.)