Med ilfart till akuten – del 6

Det kanske hade varit bättre att skaffa en kåldocka. Känns det som idag.

Igår passade jag på att städa garderoben. Bob passade på att ramla ner för sängen. Igen. Jag vände ryggen åt i några sekunder. Eller minuter. Det är lite suddigt. Jag minns inte riktigt vad som är verklighet längre. När doktorn frågade om han skrek direkt, tror jag det. Men jag vet inte. Kan hända låg han där i en minut innan jag vände mig om. Eller en sekund. Jag vet i allafall att han skrek. Skrek för full hals och slutade inte. Och så blödde han ur ena näsborren. Och jag tänkte att nu är det kört. Nu har jag haft sönder vår bebis. För att jag var för trött för att stirra på honom varenda sekund. För att jag tyckte garderobsstädningen var roligare än att hålla koll på bebis. Och jag får så dåligt samvete. Jag är världens sämsta mamma.

Sängen är inte jättehög i normala fall. Normalhög. Men eftersom han ramlade ner för ca en månad sen har vi bullat upp madrassen med kuddar runt om. Just för att han inte ska kunna kravla sig över och ramla ner. Fast tydligen kan han kravla över ändå. Och istället för normalhög säng ramlade han nu ner från en extrahög säng. PLUS rakt ner på en skokartong. Eller kankse inte rakt ner. Huvudet hamnade på golvet och ryggen upp på kartongen. Han skriker hela vägen fram till SÖS barnakut.

Fast hit ska ni inte komma med honom, vi är ingen kirurgisk akutmottagning! säger sköterskan som ska skriva in oss.

Jag tappar hakan. Och fasaden och gråter och snörvlar fram Bobs personnummer. De tittar på honom ändå. Nu har han slutat gråta och näsasns blod har torkat. Doktorn säger att hon inte är ett dugg orolig men tycker ändå att vi ska åka in till Astrid Lindrgrens barnsjukhus. Så vi åker till Astrid Lindgrens. Efter lång väntan med en ganska glad Bob i knät får vi träffa en ny doktor. Som tittar snabbt och klämmer snabbare och ännu snabbare drar slutsatsen att han är okej. Men håll koll på honom i natt, avslutar han. Var tredje timme ska du kittla honom  under fötterna och se om han reagerar.

Jag ställer väckarklockan på varannan timme hela natten och stör Bobs nattsömn en fyra fem gånger. Han andas och rör sig varje gång jag gör min check-up. Och han vaknar pigg och glad morgonen efter. Vid samma tid som han föll fast ett dygns senare andas jag ut lite till. 24 timmar. Det borde vara ganska safe nu. Han klarade nog fallet och är okej.

På kvällen nattar jag Herman. Han får somna själv medan jag tittar på tv och då och då tittar in och ser om han somnat. Bob åker runt på min mage. Herman är speedad. Han fnissar och busar mest hela tiden. Och så går jag in och tittar till. Böjer mig ner och ska just sätta mig intill. Herman rumlar runt. Och SPARK, en hård Hermanfot rakt i huvudet på Bob.

Får ställa klockan på väckning i natt igen.

Nämen se där, tänker kanske Bob, här kommer en tung sak fallande från himlen. Ska den månne landa på mitt huvud? Igen.

Jag ger min son en mardröm

Vi gick på promenad, jag och Herman, precis när det började åska och blixtra. Himlen var så vacker. Nyanser av grått i olika molnformationer. Ett gulaktig sken och en klarhet i luften som gjorde stämningen magisk och trollsk. Och små, små regndroppar.

Vi såg massa spännande saker på vägen. En stor blöja som någon hade tappat (?), en lastbil med ton av jord, en konstig grävmaskin.

– Jag såg en jättestor blöja, berättar Herman för han som står och röker utanför indiska restaurangen. Så går vi vidare.

Och då får jag syn på ett vitt litet plaströr som hänger ut genom fönstret högst upp i huset mitt emot. Superspännande. Så jag pekar och visar och säger till Herman: Titta, Herman, vad spännande! VAD kan det vara, ett rör som hänger ut genom ett fönster? Ser du?

Och Herman ser. Och Herman blir så rädd!

Han hugger tag i min hand, går nära, nära mig. Tittar mot röret och frågar vad det är. Vad ÄR det, mamma, är det farligt? Läskigt läskigt!

Min lilla Herman, vi gick en omväg tillbaka, allt för att slippa se röret en enda sekund till. Och hemma berättade han med darrande röst för pappa om röret som hängde ut genom fönstret.

Hur mycket jag än försökte förklara att det var ett snällt rör, ett rör fullt av kärlek, så gick det inte in.

Den natten var fylld av onda rördrömmar.

Dagen efter ville Herman titta på röret igen så vi gick förbi det på vägen från dagis. Då skrattade han rått och sa: Jag tycker om röret!

Men jag vet inte jag…Det ser ju jäkligt läskigt ut:

Ser du röret? Det kanske äter upp dig när du sover. 

Fobier

Hurra nu är det vår och solen värmer om det inte blåser och det är friskt och skönt på promenader med barnvagnen och det börjar bli grönt och blommor och saker som lever och som krälar eller flyger eller ålar kommer fram fast jag är så vansinningt ormrädd och är det inte säsong för ormar just nu?

Så på väg till dagis och jag bah iiiiiiiiiiihhhhhh!

En lördagkväll på akuten

Lördagen började jättebra. Hermans guldmor  kom på besök och vi lagade panaeng curry. Och sen kom även Hermans Lena (som egentligen är min Lena men Herman kallar henne för sin Lena) och det vart kaffe och kakor i soffan. Men sen började det gå utför. Lagom till Lelle kom hem. För han kom hem med MYCKET ont någonstans på ryggen och/eller under ena armen. Jag vet inte så noga sa han men det gör ONT! Sån TUR i oturen: Herman guldmor är utbildad på läkarlinjen så hon klämde och kände och anade oro om sprucket revben eller mjältläckage. Var inte för stark nu, manade hon Lelle, utan åk in om du känner dig kallsvettig och/eller allmänt sämre.

Guldmor och Hermans Lena åkte hem till sitt och Lelle nös och blev kallsvettig. Så vi tog och packade ner alla barn och lite leksaker och en lördagsgodispåse i väskan och drog till vårt favvoställe på Söder: SÖS. Denna gång dock till vuxenakuten.

Ett väntrum – inskrivning – två väntrum – allmänkoll av sjukskötare – tredje väntrummet- väntan väntan väntan…

Herman visade alla patienter i rummet hur han kunde snurra, hoppa, klättra på möbler, klänga på Bob, få pappa att skrika AJ samt hur man bäst springer i vägen för springande doktorer i korridoren utanför väntrummet.

När vi väl trodde att Lelle (3 timmar efter vi kommit in) skulle få träffa läkaren fick han istället bara träffa en brits att ligga på bakom gardiner långt borta från oss i väntrummet. Vi 3 som var kvar i det tråkiga väntrummet stod ut en timme till. Herman hade ätit upp allt lördagsgodis vid det laget och började smågnälla om att han ville åka hem. Så vi gav upp. Lämnade Lelle på britsen bakom gardinerna och tog en taxi hem.

Nu hade klockan hunnit bli 8 på kvällen redan och ingen av oss hade fått middag så vi tog vägen via Shell och shoppade loss. Sen drack vi mjölk och åt bullar framför stearinljus för Earth Hour drog igång lagom tills vi krupit upp i soffan.

Då och då pep telefonen små meddelanden från sjukhussängen. Ingen doktor än…nu går jag och äter…de ska röntga snart.

Herman och Bob somnade i soffan och lagom till en mittinattenamning kom Lelle hem och sa att de hittat en spricka i revbenet, efter ca 8-9 timmar av akutväntan.

Ah, dessa spännande sjukhuskvällar!

Sen fortsatte det neråt lite till för Bob fick ont i magen och vägrade sova och ville bara skrika och spänna sig hit och dit. Och så fort han somnat mot min vaggande axel och jag försökte lägga honom ner igen vaknade han och hade minsann lika ont och ville bli vaggad igen igen.

Och sen vart det morgon och en ny dag.

Bobs första besök på akuten

Bob har en smittsam bror. Så både jag och Bob åkte på en förkylning direkt vi kom hem från BB. Snuvig näsa som gör det svårt att amma och hosta så att han knappt hinner andas mellan. Och så lite pipig blandad med väsande andning. Såklart jag ringde vårdguiden. Och såklart de manade mig att åka in till akuten eftersom pipig andning på spädbarn ska kollas upp medesamma. Och såklart ringde jag pappa och frågade om han, vid tio på kvällen, kunde skjutsa mig och Bob till SÖS barnakut. Och såklart var han så snäll och ställde upp.

Väl framme meddelade pappa att han kunde vänta en liten stund med mig och Bob innan han åkte hem. Så skönt att få sällskap.

Jag ångrade att vi åkt in nästan direkt vi kommit innanför akutdörrarna. Rakt fram satt en liten flicka med kräkpåsen i högsta hugg. Bakom oss kom nästa kräkbarn in. Och runt om i korridoren hördes host hos och kräääk kräääk.

Pappa, Bob och jag tryckte oss mot väggen och slutade andas så fort ett kräkbarn passerade oss. Jag spritade händerna var 5:e sekund. Bob sov mest.

I SÖS informationsblad stod det att spädbarn hade hög prioritet och skulle få kollas upp av doktor inom en timme. Jag stannar en stund till, sa pappa.

En sjukskötare tog vikt, temp och andningsfrekvens på Bob. Och sen fick Bob koksaltlösning sprayad i ansiktet. Doktorn kommer och tittar sen, sa skötaren.

Sen…

Tick tock…

Vi fick vänta 3 timmar. Tack snälla, pappa, för att du väntade med oss hela den tiden!

Och såklart hittade doktorn inga fel alls på Bob. Han ser så fin ut. Men förkylning hos sådana här små barn ska man ha koll på. Blir han sämre så får ni komma in igen, sa hon.

Och så åkte vi hem. En natt och 120 kr fattigare. Och förhoppningsvis inte en kräksjuka rikare.

Lagom hemma var Bob rätt pigg och jag ganska trött men hungrig. Så vi ammade och åt och sen vart klockan 4 och vi hann sova ca 3 timmar innan det var dags att gå upp och lämna Herman på dagis. Bob fuskade och sov i vagnen på vägen dit.

Sjuk-Herman har blåsor i mun

Idag är Herman sjuk. Vi upptäckte små sår inne i munnen så idag var vi hos doktorn. Virusinfektion trodde hon. Han är glansig på ögonen till och från. Vill knappt äta någon mat men som alla sjuka barn märker man knappt någon skillnad ändå. Det hoppas i sängen, springs fram och tillbaka, det ska byggas kojor och tågbanor och mamma titta här, mamma titta där, mamma göra, mamma kom, nä mamma lata sig i soffan. Vi har halva filmen ”Alvin och gänget 2″ säkert 40 gånger. Från början alltid så jag har ingen aning om hur filmen slutar. När Herman skulle sova tyckte Lelle han hade lite svullna läppar men han andas okej. Jag går in och känner på honom då och då och ser så han lever. Precis som när han var en liten minibebis. Då var jag oxå tvungen att peta till honom kanske lite för ofta för att vara riktigt säker på att han fortfarande andades. Inget dagis i morgon heller.

Tänk om

I natt vaknade jag med ett ryck – var är Herman? Borde han inte ligga här mellan oss? Men han var ju där, bara lite upp och ner och längre ner mot fotändan och så ljusblå i sin pyjamas att han smälte in i sängkläderna. Lugnad la jag mig på kudden igen bara för att komma på att balkongen är SÅÅÅÅÅ farlig. Tänk om Herman lyckas knöka sig ut genom den smalt öppnade dörren, klättra upp på bänken, titta ut på bilarna och TRILLA NER! Det går så fort. Finns inget att göra. Inget att göra ogjort. TÄNK OM DET HÄNDER?! Mitt hjärta klapprade på i högsta volym och takt och det tog sin lilla stund att somna om.

Farorna lurar överallt. Tänk om jag är lite trött en dag, inte orkar koncentrera mig. Inte ser att han är så snabb och springer rakt ut i vägen. Eller får tag i kniven, eller drar ner det kokande vattnet över sig. 

Tänk om det plötsligt händer. En sekund senare finns inget att göra.

Med ilfart till akuten – del 4

Fjärde gången till akuten på tio månader. Fast okej, denna gången var det inte i ilfart.

Som jag skrev i förra inlägget så har Herman väst sig fram idag. Iiiiihaaaa….typ. Som astma har jag tyckt. Så när dagen gick mot kväll och Hermans väsande bara eskalerat ringde vi Sjukvårdsupplysningen som upplyste oss om att det troligen inte var någon fara men eftersom Herman inte haft andningssvårigheter förr borde vi kolla upp det med läkare. Vroom vroom med Breitholzmobilen till SÖS alltså. Två timmaroch en liten chipspåse därefter fick vi träffa läkaren som lyssnade på Hermans hela lilla kropp utan att hitta något fel på andningen men till slut upptäckte en röd hals. Mr Gnäll var alltså gnällig av en orsak idag. Lite förkylning och kanske halsont. Vilket är det troliga skälet till Hermans lilla pipväsningar. Doktorn ordinerade lite alvedon och mycket dricka. Nu sover vår lilla mr Gnäll efter varm välling och med nappen i mun. Vi håller dock ett vakande öga på honom så han inte blir värre.

En utslagen mr Gnäll.

För er som vill läsa del 1-3:

Med ilfart till akuten – del 1

Med ilfart till akuten – del 2

Med ilfart till akuten – del 3

Kalla kårar

Jag älskar film. Gärna amerikanska komedier eller lite lätt humor-action. Vissa dramer går också bra och en del skräckisar så som Alien till exempel. Lite lagom scary sådär. Men tid för film finns knappt nu när Herman finns. Förutom möjligen vissa helger. Då hinner jag och Lelle mysa lite i soffan, äta popcorn, dricka cola och…kolla lite film. Vi har en megastor hög av osedda dvder som bara ligger och väntar i mediemöbeln så i lördags valde vi ut ”Babel”. Den har fått riktigt bra kritik av väldigt många så vi har väntat med att se den tills vi kunde ha full koncentration på filmen. I lördags var vi redo. Popcornen var poppade, colan upphälld och kuddarna i soffan uppuffade. Ready set go! Efter halva filmen var jag helt iskall, superrädd. Den var såååå obehaglig. Varför hade ingen berättat hur läskig den var? Och varför stod det ingensatns på nätet hur den skulle sluta? Klockan tolv gav vi upp, stängde av och borstade tänderna. Herman sov lugnt i sin säng. Men det gjorde inte jag. Efter lite bök och stök och mycket ångest var jag tvungen att gå och hämta bebisen, lägga honom mellan oss, ta tag i hans lilla hand så att jag äntligen kunde få somna in med lite lugn i kroppen. Filmer som Babel borde definitivt vara märkta med ”föräldraförbjuden” – bör ej ses utan tryggt sällskap av barn. Dagen efter såg vi klart filmen och jaja, den slutade ju inte helt olyckligt. Och visst, den var ju egentligen riktigt bra. Men nästa gång jag ska se en film som Babel vill jag nog ha Herman med i närheten. Så jag kan gömma mitt huvud bakom hans kropp och krama hans små feta lår när det blir som läskigast.

Du, Herman skulle du kunna sitta ännu lite närmare, jag är lite rädd…?

Huvudkoll

SHIT! Har precis varit på akuten. Herman gled ur mitt grepp och slog huvudet i golvet. Antagligen ingen fara sa de. Måste kolla honom varje 30 min nu. LÄSKIGT! Är en dålig mor. :(