Tänk om

I natt vaknade jag med ett ryck – var är Herman? Borde han inte ligga här mellan oss? Men han var ju där, bara lite upp och ner och längre ner mot fotändan och så ljusblå i sin pyjamas att han smälte in i sängkläderna. Lugnad la jag mig på kudden igen bara för att komma på att balkongen är SÅÅÅÅÅ farlig. Tänk om Herman lyckas knöka sig ut genom den smalt öppnade dörren, klättra upp på bänken, titta ut på bilarna och TRILLA NER! Det går så fort. Finns inget att göra. Inget att göra ogjort. TÄNK OM DET HÄNDER?! Mitt hjärta klapprade på i högsta volym och takt och det tog sin lilla stund att somna om.

Farorna lurar överallt. Tänk om jag är lite trött en dag, inte orkar koncentrera mig. Inte ser att han är så snabb och springer rakt ut i vägen. Eller får tag i kniven, eller drar ner det kokande vattnet över sig. 

Tänk om det plötsligt händer. En sekund senare finns inget att göra.

Med ilfart till akuten – del 4

Fjärde gången till akuten på tio månader. Fast okej, denna gången var det inte i ilfart.

Som jag skrev i förra inlägget så har Herman väst sig fram idag. Iiiiihaaaa….typ. Som astma har jag tyckt. Så när dagen gick mot kväll och Hermans väsande bara eskalerat ringde vi Sjukvårdsupplysningen som upplyste oss om att det troligen inte var någon fara men eftersom Herman inte haft andningssvårigheter förr borde vi kolla upp det med läkare. Vroom vroom med Breitholzmobilen till SÖS alltså. Två timmaroch en liten chipspåse därefter fick vi träffa läkaren som lyssnade på Hermans hela lilla kropp utan att hitta något fel på andningen men till slut upptäckte en röd hals. Mr Gnäll var alltså gnällig av en orsak idag. Lite förkylning och kanske halsont. Vilket är det troliga skälet till Hermans lilla pipväsningar. Doktorn ordinerade lite alvedon och mycket dricka. Nu sover vår lilla mr Gnäll efter varm välling och med nappen i mun. Vi håller dock ett vakande öga på honom så han inte blir värre.

En utslagen mr Gnäll.

För er som vill läsa del 1-3:

Med ilfart till akuten – del 1

Med ilfart till akuten – del 2

Med ilfart till akuten – del 3

Kalla kårar

Jag älskar film. Gärna amerikanska komedier eller lite lätt humor-action. Vissa dramer går också bra och en del skräckisar så som Alien till exempel. Lite lagom scary sådär. Men tid för film finns knappt nu när Herman finns. Förutom möjligen vissa helger. Då hinner jag och Lelle mysa lite i soffan, äta popcorn, dricka cola och…kolla lite film. Vi har en megastor hög av osedda dvder som bara ligger och väntar i mediemöbeln så i lördags valde vi ut ”Babel”. Den har fått riktigt bra kritik av väldigt många så vi har väntat med att se den tills vi kunde ha full koncentration på filmen. I lördags var vi redo. Popcornen var poppade, colan upphälld och kuddarna i soffan uppuffade. Ready set go! Efter halva filmen var jag helt iskall, superrädd. Den var såååå obehaglig. Varför hade ingen berättat hur läskig den var? Och varför stod det ingensatns på nätet hur den skulle sluta? Klockan tolv gav vi upp, stängde av och borstade tänderna. Herman sov lugnt i sin säng. Men det gjorde inte jag. Efter lite bök och stök och mycket ångest var jag tvungen att gå och hämta bebisen, lägga honom mellan oss, ta tag i hans lilla hand så att jag äntligen kunde få somna in med lite lugn i kroppen. Filmer som Babel borde definitivt vara märkta med ”föräldraförbjuden” – bör ej ses utan tryggt sällskap av barn. Dagen efter såg vi klart filmen och jaja, den slutade ju inte helt olyckligt. Och visst, den var ju egentligen riktigt bra. Men nästa gång jag ska se en film som Babel vill jag nog ha Herman med i närheten. Så jag kan gömma mitt huvud bakom hans kropp och krama hans små feta lår när det blir som läskigast.

Du, Herman skulle du kunna sitta ännu lite närmare, jag är lite rädd…?

Med ilfart till akuten – del 3

Helt sega efter en lång midsommar i Sundsvall med flera timmar i bil satt vi på golvet, lutandes mot soffan och slötittade på gamla avsnitt av Vänner. Herman latjade runt i godan ro på sin mammas arm. Pillade lite på en fjärrkontroll och satte på och stängde av TV:n lite sådär bebsislumpmässigt. Men plötsligt händer det. Och det gick så in i h******s snabbt! Herman kastar sig bakåt och jag hinner inte med så DUNK faller han ner med huvudet före rakt i golvet. DONS! Lät det ungefär. Sen en kort sekund av tystnad innan hans skrikiga gråt kom igång. Han har aldrig gråtit just så förut. Och så länge. Jag kastade mig fram och slet upp honom i famnen. Tryckte honom hårt hårt mot bröstet och sa förlåt tusen gånger om. Hermans och mina tårar blandades i mitt halsveck. Lelle fick snabbt iväg oss till Breitholtzmobilen och så susade vi än en gång mot SöS barnakut – som visade sig vara stängd under sommaren så snabbt snabbt iväg till Karolinska i Solna istället. Herman hade slutat gråta för länge sedan och satt nu och jollrade glatt i sin mammas famn så receptionisten skickade hem oss i en snabb U-sväng med orden: kolla honom varje halvtimme efter han somnat och se om ni kan väcka honom. Blir han sämre kom tillbaka. Det verkar som han höll för sitt första höga fall men vi kollar honom varje halvtimme. Klappar lite och pratar lite så att vi ser att han lever och är okej. Ibland önskar jag att jag inte var så trött jämt. Så kanske borde jag passa på att sova lite nu istället för att blogga, så jag inte tappar taget i morgon igen.

En happy happy Herman långt ifrån gråt efter fall från hög höjd.

Bad parenting – smart, någon?

Först måste jag avslöja att jag köpt godis. Jag som varit så stolt i så många veckor över att ha slutat äta just godis men så var jag hungrig och sötsugen så jag köpte sådana där Marabou stycksaker (köp 3, betala med fett), en liten minichokladkaka som slank ner direkt och 2 papprör med Smarties. Inklusive lite joghurt, en dricka och en bit bröd hälldes detta ner i vagnen med Herman som tårtbotten. Ett av smartiesrören fick han plötsligt tag på och det blev en perfekt skallra som jag lät honom fortsätta att leka med. Efter några timmars promenad, fika och strosa i affärer hamnar vi i en databutik och jag spanar suktandes in stora, platta mastodontskärmar. Plötsligt hör jag ett konstigt ljud från Herman. Kachöökaaak ungefär. Så jag tittar ner och där ligger han sockersöt men lite förvånad under massor av kladdiga, halvt avfärgade smarties. Jag fick en smärre chock och kastade mig på honom. Shit shit shit! Vi är ju bara på potatisen i matinvänjningsprogrammet! Hur farligt är det att äta choklad nu? ÄTA! Har han någon i munnen, eller än värre – i halsen!!! Jag lyfter upp Herman och trycker honom mot mitt öra för att höra om han andas. Jag hör nada. Jag får lite lätt panik och benen darrar geléartat som yello på ett skakigt tåg. Jag skakar honom lite, funderar på hur jag ska göra OM han har satt i halsen (trots att vi under sista mammagruppsträffen hade just en sådan genomgång). Lyfter honom mot örat igen. Då gnyrar han irriterat och korvar sig som om jag bara är i vägen och jag kan äntligen andas ut och inse att han inte alls har satt i halsen. Tittar i stället in i munnen och får syn på en halvt uppäten smarties. In med fingrar och ut med smarties och darr darr, faran är över. Min mamma bara skrattade när jag berättade historien senare under dagen vilket fick mig än mer lättad. Det är fasen inte lätt att vara en bra förälder, men man kan ju börja med att inte ge bebisen pappskallror med något sockergott, ätbart innuti. Bebisars dregel är, som en av mina mammavänner nämnde, lika frätande som Aliens slemdregel. Det äter sig igenom allt! Låter vi Herman ligga på samma plats tillräckligt länge kommer vi snart ha ett hål ner till grannen, kanske till och med ner till garaget. I så fall behöver vi bara ta en lian ner till vår bil ifall vi akut måste till sjukan för att pilla bort en röd gelébjörn ur Hermans hals. Fast gelébjörnar utgör nog inte ett så bra skallerinnehåll.

Betyg A från doktorn

I dag var vi hos BVC igen. Herman har knölar i nacken. Det hade han redan som nyfödd. Det är tydligen körtlar som ligger som ett radband bak i nacken och som kan svullna upp vid minsta lilla infektion eller stick eller något annat. Jag tyckte i allafall att ena knölen blivit något större och var tvungen att störa doktorn för en titt. Såklart var det inget fel. Herman fick som vanligt godkänt på alla frågor. Ska det vara så här? Ja, så kan det vara. Men så här då? Javisst, inga fel där heller. Men så hära då, e han inte lite annorlunda än han ska? Nej, helt normalt, så kan det vara i den åldern. Bla bla bla. Det är tydligen mycket som kan verka fel på de små men som egentligen är helt rätt. Och så länge Herman är glad, pigg och äter som han ska är det tydligen inget att oroa sig för.

Häromdagen blev han förresten snuvig för första gången i sitt liv. Han har visserligen konstant haft snor i näsan (men enligt doktorn är det normalt och kan vara så!) men detta var annorlunda. Mer rinnigt och stackars Herman fräste och snarkade hela natten. Och ännu mera stackars Lelle som inte fick sova ordentligt för jag for upp och ner och ut och in genom sovrummet med näsdroppar och snoriga papperstussar. Jag bullade upp Hermans lilla huvud med extra huvudkudde och fick ägna största delen av natten till att pluppa in nappen som ständigt trillade ur till Hermans förtret. Trots detta var han livlig och glad nästan hela dan därpå. Så kan det vara. Tydligen. Ett straight up A-barn helt enkelt.

Herman, glad i hågen trots förkylning.

Mardrömmar

(Mardöm? Nä, bara jag i lite skakigt format.)

Hade en mardröm härom natten. Den brukar återkomma då och då med lite varierande miljö men med samma stressande tema. Jag hade den inte innan jag blev ledare på Friskis&Svettis utan den kom liksom med i köpet, i konceptet, och dök upp första gången lagom till att jag tog mina första darrande steg i mitten av jympagolvet för drygt 10 år sedan. Alltid samma sak, jag är sen till klassen, det är bara några minuter tills den ska starta. Jag försöker få ihop mina kläder, min musik, hinna knyta skorna men tiden bara tickar iväg och jag blir flera minuter sen. Rusar in i salen där alla står och väntar. Och när jag väl ska börja har jag glömt bort alla steg, inte övat nog och folk suckar och går därifrån. Trots att jag tagit ett sabbatsår från ledandet och inte lett jympa på över ett år dök drömmen upp igen häromnatten. Stressande. Vad vill den mig? Har jag glömt något? Kanske står det ett helt gäng jympasugna motionärer i en träningssal någonstans och bara väntar på mig som numera är över 1 år sen. Enträgna motionärer kan man ju tänka då…Gå hem, liksom.

Appropå muffins som jag skrev om i mitt förra inlägg hittade jag smaskiga recepttips här!

Med ilfart till akuten, del 2

Efter fem dagar med rejäl nästäppa kändes pannan något varm. Såklart tog vi racerbilen direkt till akuten. Där fick Herman testa på den ökända rumptermometern. 3 gånger (!) eftersom den visade error hela tiden. Tillslut visade den 37,2 så vi blev förpassade till den övriga mängden av oakuta fall. Två och en halv timme senare, i ett väntrum med en illvrålande naken unge (ej Herman), kom doktorn och spanade in vår lille sjukling. Fast just då bestämde sig Herman för att vara ovanligt pigg och jollrade på som attan. Dessutom byttes fokus från förkylningen när Hermans lilla rosa kattbody åkte av och vi såg att han blivit en liten prickig korv därinunder. Men inte heller prickarna var akuta. Troligen bara något jag ätit (Vaddå? Vaddå? Paprikan? Nötterna? Potatisen?) eller kanske en släng av ett virus. Doktorn ordinerade en dos Tavegyl som Herman glupskt drack upp och skickade sedan hem oss. Vi avvaktar med spänning resultatet.

En trött och lite prickig Herman.

Med ilfart till akuten

I går satte jag bröstmjölken i halsen. Det var omkring halv tio på kvällen och Lelle hade precis börjat fixa i ordning middagen (lite sent men vi har råkat vända lite på dygnet de senaste dagarna). Jag hade tidigare noterat att Herman såg lite blå ut runt munnen. Något vi tänkte fråga BVC-tanten om på måndag. Men eftersom Herman varit blå i ett dygn nu tyckte jag att vi skulle googla oss fram i cyberdjungeln och se om det stod något om det. Direkt fick vi träff på RS-virus. Lelle slängde sig på telefonen och ringde sjukvårdsrådgivningen. De avskrev RS direkt eftersom Herman inte visade några andra symtom men istället sa de att det kan vara något med hjärtat och rekommenderade oss att åka in till barnakuten. Det var ungefär då bröstmjölken fastnade i halsen på mig. Jag började snyfta så lilla Herman skakade vid mitt bröst. Lelle verkade kolugn fram tills vi satt i bilen. Som en fartdåre pressade han foten mot pedalen och jag förstod att även han var orolig. Väl framme på SÖS barnakut fick vi hjälp rätt snabbt. Killen som skrev in oss var lugn och trevlig och sa att det inte spelade någon roll om han inte tyckte Herman såg blå ut, det var VÅR oro de tog på allvar. Efter att en läkare lyssnat på hjärtat, mätt syreupptagningen samt kollat in färgen både utanpå och inuti munnen fick vi beskedet att vi hade en mycket hälsosam bebis. 10 pluspoäng. Herman fick sin första sjukhus-id-bricka och vi fick åka hem, lättade i själen och hjärtat och med insikten att även vi blivit nojjiga småbarnsföräldrar.