Framme!

Herman diggar Qatars gratisprylar, bland annat ögonbindeln han fick i en liten goodiebag vid stolen.

Herman somnar in en stund.

Herman och Lelle springer av sig på Dohas flygplats.

Herman testar sin nya frilla inför bröllopet.

Efter mycket klättring upp och ner från flygstolen somnar Herman.

Flygresan gick förvånandsvärt bra. Förutom att vi bara fick sova sammanlagt 30 minuter var. Herman lyckades sova kanske 2-3 timmar. Resten av tiden gick åt till att äta god (ja, faktiskt) flygplansmat, se lite film samt prata med Lena, Lasse och Monika som flög ner med samma flight. Herman fick springa gärnet på Dohas flygplats ihop om total utmattning och sömn därefter.

Alena äter sushi.

Herman fotograferar, Tove försöker vara med på bild.

Mmmmm…massa god sushi på restaurang Fuji.

Trött, tröttare, tröttast tittar på film.

Herman förbereder sig inför solen och värmen.

Första måltiden i Bnagkok vart på Fuju, en suverän sushikedja med massa smarr. Sen vart det lite shopping, träffa alla vänner som redan kommit hit samt middag på Soda för mig, Herman och Lelle.

Stress in i det sista…

Snart byts kaffet ut mot fruktdrinkar…

Det är stressigt på jobbet, stressigt hemma…och när folk frågar om det ska bli kul att resa till Thailand, eller om vi längtar så svarar jag alltid: JAAA, superkul, men i magen känns ingenting för huvudet är så fullt av alla måsten-innan-resan.

Men nu är allt klart på jobbet. Mailboxen rensad, jobben överlämnade, skrivbordet rent förutom två ringar av gammalt kaffe.

Nu drar jag från kontoret. Till mina två bästa vänninor som väntar med avskedsdrink i handen. Hemma väntar packningen på matbordet och förhoppningsvis en insikt om att vi snart sitter i sanden och lyssnar på vågorna.

Ska försöka blogga så mycket jag bara kan från resan och dessutom kanske ni stöter på en och annan gästbloggare.

Men är det inte en sandstrand som lockar därborta…

Japp, en sandstrand var det, ja, nu drar jag!

Ojuste eller okysst?

Jag köpte ett par skor via en internetshop. Problemet var bara att de var för små. Och att de kom från USA. Så jag behövde betala dyyyyr tullavgift för att överhuvudtaget få in skorna i landet. För att skicka de i retur skulle det kosta ytterliagre 320 spänn. Löjligt tyckte jag och la ut de på Blocket för en stor slant i hopp om att någon skulle falla för dessa supercoola ashäftiga svarta kängor.

Så plötsligt ringde en kille och var intresserad. Hurra, tänkte jag och berättade att skorna fanns kvar. Vad bra sa han, jag skulle kunna tänka mig att lägga lite mera för att få de. Aha, tänkte jag, här är en som verkligen vet vad skorna är värda. Jag är skofetishist, säger han. Jaha, vad trevligt säger jag helt naivt, det är jag med! Är du, frågar han lite andaktigt. Jaaaa, säger jag, fortfarande totaltdumihuvudetochkopplarintealls, det är ju superkul med skor! Vad vill du lägga? Jag kan betala 3000 kr för skorna, säger han efter ett tag. Oj då! säger jag, superglad och inser genast att för den summan kan jag köpa minst 2 par nya skor. Men du…säger han, kan  inte du säga mig var jag får kyssa skorna någonstans? Fortfarandetotalnaivochdumihuvudetsägerjagdå: Jamen för 3000 spänn är ju skorna dina och du kan göra vad du vill med de. Jo, men…säger…nej, flåsar han, kan inte du berätta för mig var jag får kyssa skorna nu? Och då: JAHA – han är skoFETISHIST!

Så totalt stressad blev jag så jag sa bara: du, om du vill ha skorna senare kan du ringa igen.

Han har inte ringt tillbaka. Så skorna står kvar, okyssta, i arbetsrummet hemma.

These boots are made for walking…eller?

Någon som vill köpa: Supercoola Jeffrey Campbell ”Potion Ankle Boots” storlek 39/40.
Annonsen finns här.

Och det var nästan som reklam…

…började dagen med en fotografering så nu sitter jag superuppsminkad och tillpiffad i håret bakom min jätteskärm på kontoret. Tänk att vissa människor går till jobbet såhär varje dag. Jag som knappt ens orkar kamma mig…eller det orkar jag ju verkligen inte!

Mail från morfar

Jo, jag glömde ju att berätta följande om Herman, när vi hade hand om honom hela dan.

Det skulle ju bli Halloween och mormor visade honom bilder på pumpor. Vid Rosendahls trädgård hade de också jättepumpor. Herman lärde sig snabbt att säga ”Stor pumpa”.

När vi kom hem under eftermiddan ville Herman ligga och vila. Jag la mig bredvid honom och undervisade honom om en del av kroppen: här är ögonen, här näsan, här öronen. Sånt visste han.

Jag pekade på hans bröstkorg och sa att där inne fanns ett hjärta.

Ärta, sa Herman.

Nja, ett hjärta, sa jag. Ett hjärta som skickar ut allt blod i hela kroppen. Hjärtat sitter där.

Ärta, sa Herman.

Nja, inte ärta, utan hjärta, envisades jag. Och så visade jag med min löst knutna hand. Hjärtat pumpar, hjärtat är en pump, sa jag. Det pumpar runt allt blod.

Stor pumpa, sa Herman.

Då gav jag upp. Tänk att en snart 2-åring inte ska förstå vad man säger.

/Morfar

Är allt klart nu?

Mina små men naggande goda Bridezilla-tendenser har lagt sig till förmån för Lelles. Fast även han har på sistonde inte heller visat några sådana. Vi känner oss ganska så uppe i varv men också rätt så lugna. Att-göra-listor är skrivna. Idag provar vi klänning och förhoppningsvis ringar. Kläder, skor, smycken, smink, allt är under kontroll. På lördag kväll kanske vi står där i vardagsrummet och skriker – hur faan kunde vi glömma!? Men just idag känns det som om vi skulle kunna dra imorgon.

Ratad

Herman sover lite längre nuförtiden. Typ till 7 till och med ibland. Och han är så gosig på morgonen. Varm och kramig och vill inte upp och leka på direkten. Idag kom jag in och satte mig bredvid honom och pratade lite, frågade om han skulle leka med Tim på dagis idag och sånt där som vi brukar prata om. Plötsligt säger han: Neje, mamma! och skjuter bestämt bort mig från sängen. Vill du ligga här ett tag själv, frågar jag och väntar mig ett bestämt nej. Men istället får jag ett JAA. VA?! Vad sa han? Så nu undrar jag – när blev Herman en tonåring som hellre vill vara för sig själv än att hänga med päronen?! Och vad hände med vårt gosande som var så mysigt varje morgon? Jag som trodde han skulle behöva mig i minst 1 år till.

Du, jag ska bara tala om en sak, mamma, jag behöver faktiskt inte dig längre!

Fan vad vi städat badrummet!

Det har luktat apa i vårt badrum till och från i en månads tid ungefär. Eller apa och apa – snarare kattpiss. Och fasen vad vi städat. Minst 2 gånger i veckan har vi gjort en grundlig städning. Tvättat golv, lister, renast avlopp…. Men doften har kommit tillbaka dubbelt upp. Herman har råkat kissa på golvet några gånger, kan det vara det som luktar? Att det sitter i fogarna? Vi går in och sniffar runt…nä, inte från handfatet…inte innifrån tvättmaskinen…duschen, badbaljan, draperiet, badskåpet? Vi gnor och fejar och ajaxen födar men kattpisset sitter kvar. Lelle flyttade till och med toaletten och städade där under. Så idag fick jag sällskap med en granne i hissen ner. Har ni oxå problem med fläkten, frågar han. Va, nä? säger jag. För vi har haft massor av problem inne på vår gästtoa, svara han, luktar kattpiss, tydligen nåt filter som är fel, de ska kolla upp det.

AHA!

Så totalt i onödan som vi städat!

Mindre än två veckor kvar

Shit pommesfrittes! Om en vecka är jag i Bangkok. Om två veckor är jag gift.

Borren

Jag har precis haft världens mysigaste nattning. Tror dock inte Herman kände riktigt likadant som jag.

Vi gick som vanligt in och la oss i hans stora säng (numera sover han inte i sin spjälsäng utan på en madrass på golvet). Småpratade lite och DÅ drog Lelle igång borren på andra sidan lägenheten. Mmmmmmrrrrrrrrrrrrr lät det genom väggen. Inte särskilt högt eller så. Men Herman gnydde som en liten fågelunge och drog sedan mig så nära sig som han bara kunde. Hårt höll han sedan om min hals och så fort jag försökte röra mig så grabbade han tag hårdare. Jag klappade lite på huvudet och nynnade i örat på honom och han somnade så. Och det var så attans mysigt. Måste kanske låta Lelle gå loss med borren fler gånger.