Vad sa du?

Herman pratar som aldrig förr. Babblar nästan oavbrutet från morgon till kväll. Förutom just i telefon:

-Ska du prata med pappa i telefon?

-………………………………….

Men annars så snackar han. Mest låter det såhär:

-Bollibollibolliblubblubbilubbullijollibonniluubb.

Lite lagom indiskt- och finskinspirerat. För det mesta fattar man ingenting. Men i god samtalsanda håller jag minen och gör små inlägg själv.

-Jaha, ja, säger du det.

-Bollibollijuuum.

-Nä, det tror inte jag. Jag tror det var katten.

-Bjbbellibjalliknaaa.

-Ja, men gör det du, man du kan ha fel.

Så där håller vi på. Tur att man får gå till jobbet ibland och prata med svensktalande då och då.

Fasen, jag har bara massa gamla bilder på min jobbdator. Det här är för typ ett år sen.

Herman säger JA

Herman har lärt sig säga ja. Och det är så gulligt. Nu kan man fråga honom massa saker och inte bara få en stirrande blick utan också ja eller nej som svar. Inte alltid kombinerat med rätt ja till rätt sak. Ibland blir det ett ja trots att han menar nej…upptäcker man. Tillexempel när man frågar om han vill bada och han säger JA men sen inser man att han inte alls vill bada och bara skriker och åmar sig när jag beslutsamt försöker trycka ner honom i den lilla baljan. 

Häromdagen slötittade jag på Bevvan på TV medan Herman struttade runt i lägenheten. Beslutsamt går han fram till vagnen och så hör jag honom föra en mycket intelligent diskussion med sig själv: 

-Sitta?

-Ja.

-Sitta?

-Ja.

-Sitta?

-Ja.

-Sitta?

-Ja.

-Sitta?

-Ja.

Skicka sms, ja, skicka sms, ja, skicka sms, ja.

Alla dessa ord

Herman kan nu säga:

Titta där

Tack tack

Pappapappapappa

Dessutom kan han numera peka ut vart näsan är.

Oerhört intelligent.

Sluta stirra, jag läser, upponer visserligen men ändå.

Joller joller

Ah gossi gossi goos… Min intelligens börjar sakta förtvina. Efter 6 veckors konversation med en spädis har mitt sätt att tala förändrats från en vuxens utvecklade språkfärdigheter till en mycket oroväckande nivå av bebisprat. Så här kan det låta i hemmet en vanlig dag:

Tove: Hallå lilla Herman, hallåååå.

Herman: Qe-aaahhh

Tove: JA, du e så söt, du EEE sååå söööt, Ja, DU är så söt, sååå sööööt.

Herman: Ahhhahaaa

Tove: ÅÅÅ, vilken fiin mage du ha, ja, fin mage, en liten Herman-mage.

Herman: (ler)

Tove: Ah, gossi gossi gooooos.

Herman: Goo-aaaahhh

Tove: Ja, du pratar! Vad sääger duu dåå? Jaaa, vad ska du sääägaaa?

Herman: Iiiihaaaii

Så där håller vi på. Dagarna långa. Inte blir det bättre när Lelle kommer hem:

Lelle (i köket): Vi har ingen pasta. Det måste vi köpa.

Tove (i soffan stirrandes på Herman): Ååå, vi har ingen paaastaaa, nää, iiingen paaasta. Deeet måååste vi kööpa. Ja…åka och köööpa paaaasta. Va rooooligt.

Herman (stirrar tillbaka på Tove): ?