Klättervägg

Jag sitter fast. Precis där väggen möter taket har jag fastnat. Jag har klättrat ända hit och nu kommer jag inte längre. Fylld av otillräckliga känslor har jag hamnat i landet Ingenstans. Jag spenderar mina dagar med att surfa på nätet och titta på hjärncellsdödande tv-såpor, jag fikar och promenerar. Och jag klättrar på väggarna. Att vara mammaledig skulle ju bara vara ett rosa skimmer av bebisglädje och långa mysiga fikastunder med de andra lattemammorna. Istället känner jag mig trött och ledsen och så okreativ att jag inte kan somna på nätterna. Mina fingertoppar värker av idéer och tankar som inte får komma ut. För jag hinner inte med någonting. Att vakta min bebis tar alla timmar. Det ska lekas och gullas och matas och bytas och däremellan ska jag hinna äta, sova, hänga tvätt och lära mig att vara mamma. Så fort jag lämnat Herman lite för länge för sig själv kommer känslan av misslyckad mamma emot mig. Visst ler han mindre mot mig nu, tycker att jag ignorerar honom för mycket? Jag visste från början att det skulle vara jobbigt att vara mamma men jag visste inte hur mycket jag skulle sakna mitt jobb. Jag trodde jag var som gjord att vara hemma med en bebis, att inte behöva arbeta med något annat än min son hela dagarna. Nu längtar jag efter att få sitta 10 timmar i sträck och bara tokjobba framför dataskärmen. Idag har jag hunnit med en lång promenad, jag har fyllt 2 tvättmaskiner, jag har hunnit äta min lunch och skriva detta blogginlägg. Klockan är snart fem. Det har blivit dags att ta sig loss från klätterväggen och förändra situationen.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: