Nu är du mitt barn

Mina egna föräldrar ser inte mig längre som sin lilla flicka. För det finns en annan varelse nu som tar all uppmärksamhet. Med all rätt. Men det skär ju ändå lite i hjärtat efter 33 år av fullständig uppmärksamhet. Har jag äntligen blivit vuxen?

Häromkvällen var vi på parmiddag. Kring 21 sövde vi bebisarna i mörka rum med halvt stängda dörrar. Sen satt vi ute i vardagsrumssofforna och drack rödvin och småsnackade. Det fick mig att minnas när mina föräldrar hade fest när jag var liten. Jag minns att jag låg i mitt halvmörka rum med ljus som strilade in från den halvöppna dörren. Från nedervåningen hördes mummel, mummel, skratt och så mummel, mummel igen… Det kändes så speciellt. Så tryggt, glatt och mysigt. Jag minns att mina föräldrar var vuxna. Gamla. Deras vänner också. De var liksom i en helt annan dimension av ålder, de var kloka och de var trygga. Nu är jag där. Nu är det min tur. Trots att jag bara är jag och inte alls så där vuxen, gammal, klok och trygg. Ibland känner jag mig lika liten som Herman. Ibland önskar jag att jag fick krypa ner i hans vagn och bli omstoppad av det mjuka bebistäcket, matad, klappad, högläst för eller bara att någon viskade mjuka ord till mig. Men oftast är jag rätt nöjd över att få vara mig nu och här. Att få ha befälet. Få ta hand om, mata, klappa, få läsa högt för och ge kärlek till någon som en dag ska inse att han själv blivit den jag är just nu. Det är en rätt häftig, omtumlande, skrämmande men också spännande känsla. Att bli vuxen. Och känna sig vuxen.

En vuxen och ett barn.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: