Han ville inte stå, inte gå själv. Bara vara famnen. Inte äta, nästan inte dricka. Lagom till middag var han så utslagen att han låg i vagnen hemma i vardagsrummet och tittade glansögd, tungögd mot taket.
40 grader stod tempen på.
Vårdguiden rekommenderade som vanligt att vi skulle åka in till barnakuten så vi tog åter Breitholtzmobilen direkt till SÖS. DÅ hände något.
Ping!
Och en liten snuttig Herman blev en glad, pigg Herman. Och tempen stod plötsligt bara på 38,8. Men hallå, var inte du sjuk?
Såklart fick vi vänta till sist. 2,5 timme innan vi kunde ta Breitholtzmobilen hem igen med doktorns råd att vänta ut det troliga viruset.
Herman blev för övrigt enormt rädd för doktorn, en rätt ung kille med stor silverring i örat. Det vart lite skrik och panik när doktorn ville klämma Herman på huvudet och lyssna på hjärtat i stetoskopet. Inte blev det bättre av att doktorn tog en lång smal tops och körde in i örat på Herman med orden: det här kan göra ont.
Men det lilla elementet har börjat svalna. Puh! Och så lade vi vår 5:e akutvistelse bakom oss.
Hemma i köket med 40 graders feber låg en stålman som tappat gnistan.
I Breitholtzmobilen på väg till SÖS och med oväntade nya krafter som strax skulle poppa fram, lagom till väntrummet.
Dr. Läskig, tyckte Herman och skrek sig igenom undersökningen som även inkluderade ett blodprov, ett jobbigt plåster som plötsligt satt på fingret och kul knappar man inte fick trycka på.
Blog the baby 
Aj, aj, aj….när vår Golden Boy lider, lider även vi. Den ene av oss (Hans) lider mest eftersom han alltid tror att en kroppstemperaturhöjning på 0.3 grader alltid innebär att man är MYCKET nära döden, medean den andra av oss (Lotten) är påtagligt mer realistisk. Hon har nämligen erfarenheter av MYCKET sjuka SMÅ barn. Har inte Hans det då? Jo, men har har skyndat sig i att förtränga dessa livets näst intill outhärdliga hemskheter, vilket sammanhänger med att han själv led så oerhört mycket i sin barndom av mässlingen, vattkopporna, påssjukan, alla öroninflammationer och, inte minst, scharlakansfebern. Men, vänta nu, var det inte Herman det här handlade om? Jo, absolut. Vi lider med honom har vi ju sagt. På riktigt. Vi önskar honom snabbt tillfrisknande, inte minst eftersom vi planerar att inviga honom i konsten att känna igen en riktigt god whisky – nu på lördag. /Mormor och morfar
Så är det – på akuten brukar barnen piggna till… Här brukar 2,5h på akuten dock betyda att man är prioriterad!
Även här i väst har vi sjuka barn. Hermans två äldre kusiner är hemma med feber. Något piggare idag än igår och jag har laddat upp med nya filmer och talböcker. Hoppas Herman snart också mår bättre.
Anna, sedan igår glad moster till en SIGGE, som (enligt uppgift) är VÄLDIGT söt och lik sin o Hermans kusin Ella, (som i sin tur är lik Sigges mamma)
Grattis Anna med kusiner! Så underbart med en liten Sigge! Vi har lite till kläder (inte så mycket) som finns i en kasse hos oss och som Maria ska ha.
Krya på alla barnen och ha en supertrevlig helg!
Tove och Lelle! Vad trött han såg ut lille, Hermis! :-( Stackars lille, kille! Vi sänder STORA kryapåsig-kramar från familjen K&F Mannerheim.
Diggar dokumentären Herman. Det måste ha varit en fruktansvärd natt med Dr Läskig. Min allmänna uppfattning är att låter man läkare titta så hittar de alltid ngt, en liten bacill eller ett tåg med virus. Skickar två kramar till den lille stålmannen.
Stackars lille Herman. Han blev antagligen så rädd för doktorn att basseluskerna dog. Det är ett vedertaget faktum i alla fall med mina erfarenheter… Dottern fick ett par akutbesök till sjukhus när hon var spädgris, och nästan varenda gång så försvann symtomen när vi kommit fram till läkaren. Underligt men så är det. Hoppas i alla fall att Herman inte får konstanta men av den läskige doktorn, och att han är helt kry nu. Krama om honom ordentligt.