Ont, det gör ont, det gör ont när kvinnor föder barn

juli 8, 2008

Okej – vi har smärta och så har vi smärtlindring. Härligt!

Jag har ont i en tand, den måste borras, det kommer göra ONT, jag får bedövning, så då gör det inte ont. Goodie. 

Jag har ont i huvudet, jag tar en Alvedon, jag har inte ont i huvudet längre. Toppen. 

Jag ska föda barn, jag har hört att det kommer göra FÖRJ&%&€#T ONT, jag vet att det finns smärtlindring, jag bestämmer mig för att inte ta någon. Bara för att. Visa att jag minsann kan. Att jag är STARK. Och inte så mesig som mina medsystrar. Så mesig som du. 

Men vänta här…hallå?!

Hur kommer det sig att de flesta kvinnor tänker att de ska klara sin förlossning utan smärtlindring? De flesta gör det inte. De flesta ångrar sig mitt under värkarbetet och skriker: GE MIG DROGER FÖR F#N! NU! Jag var en av er. Så jag vet. Fast vet inte helt säkert varför jag valde att inte ta droger (eller smärtlindring som vi kanske kan kalla det också, för det är inte enbart droger som finns att lindra smärtan med). Jag hade bestämt mig – jag skulle minsann klara mig utan. Visa att jag var stark…eller nåt. Fast jag fick rådet att inte vara alltför bestämd utan att ta det som det kommer. Vill jag ha smärtlindring när jag väl ligger där med smärtan så kanske det ändå är okej. Så jag var relativt öppen för det. Men jag hade det ändå i tanken, att jag skulle klara mig utan. Väl inne på förlossningen slog smärtan emot mig och jag – som så många andra före mig – skrek: GE MIG DROGER! NU! Och jag glömmer aldrig hur skönt det var när epiduralen la sig som ett varmt täcke runt mig, tog bort ALLT det onda, åtminstone ett litet tag. Lustgasen släppte jag aldrig ur min hårt knytna näve. Såhär i efterhand förstår jag inte varför jag var emot smärtlindring överhuvudtaget. Och jag fattar än mindre hur det kommer sig att kvinnor uppmuntrar varandra till att vara starka och klara sig utan. Varför, liksom?

Okej, det finns nackdelar. Med vissa smärtlindringar. Min epidural till exempel: jag kunde inte kissa själv. Men och? Tror ni jag brydde mig där på sjukhussängen? Sen: Värkarbetet avtog något men då satte barnmorskan in värkstimulerande dropp. Och så var vi igång igen. Och: Ja, jag sprack. Jag har ingen aning om det var det som gjorde ont eller om det var själva förlossningen som gjorde ont. Allt gjorde liksom ont just när Herman skulle ut. Idag ser mitt underliv superfint ut (kan både jag, min kille och min gynekolog intyga). 

De flesta kvinnor vill alltså inte ta smärtlindring, de uppmanar sina män och sina barnmorskor att uppmuntra till att försöka krysta ut en vattenmelon (?) bara genom att andas lite i varierande tempo. Men sen när kvinnorna väl ligger där och inte längre står ut kan det tyvärr vara för sent att sätta in någon lindring. Något som borde gjorts mycket tidigare i förlossningen.

Ja, det finns de som klarar sig utan smärtlindring. Som till och med har en ganska smärtfri förlossning. Men de allra flesta har det inte. De allra flesta får den stora smärtan. Den som kan lindras. Genom just smärtlindring. 

Så vi har smärta och så har vi smärtlindring. Och vi lever på 2000-talet. Och jag är nästan helt hundra på att om män hade fött barn hade det varit totalt smärtfritt idag. För de hade aldrig pallat smärtan. Eller ens valt att palla smärtan. 

Om jag får barn igen kommer jag självklart ta så mycket smärtlindring jag bara får. Inte en sekund vill jag ligga där och ha onödigt ont. 

En smärta värre än värst som blev en kärlek bättre än bäst!

Hos Allt Om Barn kan du läsa mer om de olika alternativen av smärtlindring som finns. Expressen och GP har också skrivit om att lida i onödan. 
Här hittar du lite om förlossningsskräck. 

Snälla kvinnor, kommentera gärna. Jag vill absolut veta varför ni inte vill ha smärtlindring!

Annonser

Svartsjuka

april 9, 2008

Min barnmorska är på TV i kväll. En av de två jag hade. Hon hjälper till att väga ett barn på ett klipp jag hittade på nätet. Och plötsligt känner jag mig lite svartsjuk. Vad gör hon med det barnet liksom? Hon är ju MIN barnmorska! Det är så konstigt det där med förlossningen. Den lever kvar i mig så starkt fortfarande. Det var en av de häftigaste dagar jag varit med om. Mängder av känslor och kvar finns en massa starka ögonblick som poppar upp då och då. 

Har varit i Skärholmen och shoppat idag. Herman fick lite nya kläder. Denna gång i storlek 80. Än så länge för stort men fasen vad han växer snabbt! Snart kan vi dela kläder, han och jag. Gissar dock att han vill ha en annan sorts garderob. På alltombarn.se idag hittar ni tips på kul gummistövlar. Fast det dröjer ett tag innan Herman behöver skor. Såg ursöta små Nike-dojjor idag. Minismå. Men så tänker jag såhär – hur sköna är de egentligen? De kan ju knappast vara så mjuka och sköna som för oss vuxna. Sulan är ju jätteliten. Fast tjock. Som på vuxenskorna. De SER inte sköna ut i allafall. Herman får ”gå” i strumplästen ett tag till. 

Hahaha…förlåt Herman, du slipper ha detta på dig igen.