To blog or not to blog

Jag älskar att blogga. Fast jag är riktigt usel på det just nu. Kanske för att jag plötsligt fick för mig att jag skulle stänga ner Blog The Baby och starta en annan, med inte riktigt lika mycket fokus på de där smågurkorna hemma. Men så vart det så förvirrat med överbytet och allt fick gå i stå. Men NU, gott folk, NU har det blivit dags att säga adjö till Blog the baby. Och hej till GordonLife. Vi ses där.

Hej då! 

 

08 vs Malmö

Herman och jag åkte till Malmö i helgen. För att mysa, spela TV-spel och träffa guldmor. Och såklart blev det lite lek i Malmös underbara lekparker. Och såklart hittade Herman ganska snabbt en skånepåg att leka med. Kan du prata svenska, kompis?! frågar Herman glatt.

När vi kommer tillbaka till Sverige kan väl vi gå på bio, mamma. 

Absolut!

 

Ingen jympa utan ben

På väg från dagis vill Bob bli buren. Hela vägen hem.
– Har Bob inga ben idag?
– Nä.
– Men var är Bobs ben?
– Borta!
– Har vi glömt de på dagis?
– Jaa!
– Men då kan ju inte Bob gå?
– Mamma bära!
– Vad ska vi göra i morgon då?
– Jympa!!! Hoppa!!!
– Men man kan väl inte jympa utan ben, Bob?!
– Oh-oh…

Tankevurpa

Alla dessa ballonger! Jag hatar ballonger. Avskyr dem. Jag ser precis ut som jag gjorde när jag var 13 och någon kastade en boll mot mig. Total hopskrynkling. Och både Bob och Herman viftar gärna med sina luftöverfyllda explosionsvapen mitt i mitt nylle. Eller så prövar de att stå på ballongen, bita i den eller annat kul just när jag är nära. Därav sa jag när vi satt i bilen nyss och Bob tryckte sin blåa donkenballong mellan benen och sina fötter: det borde vara totalt förbjudet att ge ballonger till barn. På precis samma sätt som det är förbjudet att ge blommor till små barn.

Men sen bah… Vänta här nu – vaddå små barn. Sjukhus! Sjukhus menar jag. Fast nu blir jag osäker för i Sverige kanske man fortfarande får ta med blommor på sjukhus. Det fick man inte på Sri Lanka minns jag. Oavsett, ballonger borde förbjudas!

De tvära kasten

Ibland kastas man lite för snabbt mellan dröm och verklighet. Igår satt jag till exempel på världens bästa restaurang (bokstavligt talat) med mina föräldrar och med min syster. Vi njöt av spännande, utsökt mat och drack nittielva olika viner. Och så tumlade vi runt på Ströget efter dansk gullighetsdesign.

Idag stod jag istället i ett skogsbryn och grät floder för dagislämningen varit så jobbig. Jag har skällt på Herman, hulkade jag fram genom telefonen till Lelle, snyft snyft hulk hulk…och sen fick han ett lock på huvudet… Jamen han kommer över det, lugnande Lelle mig, drick massa vatten och kaffe så går det över.

Så nu sitter jag och hinkar kaffe och vatten och försöker komma i kapp mig i arbetslivet.

I morgon har jag en plan på att hälsa på kungen och drottningen och dricka te men jag gissar att de inte kommer släppa in mig på slottet så det får väl bli en ny dunge att gråta ut i istället. Fast kanske har verkligheten hunnit ikapp tills dess så det inte blir så himlans tvära kast. Eller så hinner jag kanske bara sova ut.

Jag är snygg. På väg till Noma.

Dansk gullighetsdesign. Boxar från danska Bungalow, I just can´t get enough! Man kan aldrig ha för många boxar!

Eller vad säger du, Bob?

Äntligen kan man börja ha lite mer ordentliga konversationer med Bob. Han lär sig mer och fler ord och häromdagen hade vi ett riktigt långt samtal:

B: titta!
J: ja! Du hittade legomotorcykeln.
B: pappa!
J: ja just, pappa har en motorcykel.
B: Bob?
J: nä, Bob har ingen motorcykel.
B: snabb!
J: å, jaa, den åker ju jättesnabbt.
B: Bob!
J: sitter Bob på motorcykeln?
B: ja, mamma!
J: och mamma får oxå åka med?
B: ja, Herman!
J: och Herman. Sitter han där.
B: där. Pappa!
J: sitter pappa oxå på motorcykeln. Vad bra att vi får plats allihop!
B: snabb!
J: ja, den är jättesnabb! Vart åker vi då?
B: mommo.
J: vi åker till mormor. Vad gör vi där?
B: Mmmm!
J: äter vi där?
B: ja. Bob!
J: ja, Bob sitter på motorcykeln.
B: Mamma!
J: ja, jag sitter oxå där.
B: Herman!
J: och Herman.
B: pappa!
J: japp, och pappa oxå.
B: snabb!
J: jaaa, vi åker jättesnabbt.
B: mommo!
J: till mormor.
B: Mmmm!
J: och äter.
B: Bob!
J: jaaaaa, dääär sitter Bob.
B: mamma.
J: och mamma, jaaaaa….
B: Herman!
J: japp, jaa, Herman där. Och pa…
B: pappa!
J: precis.
B: snabb!
J: ja, vi är så snabba så snabba.
B: mommo!
J: hem till mormor.
B: Mmmm!
J: för att äta…

Alltså, hallå! Jag överdriver inte. Vi snackade i säkert 30 minuter. Och inte en enda gång åkte vi någon annanstans.

Frossa

Det bästa med att ha en bror som är sjuk – man får glass.

Det magiska ordet.

Herman: Pappa!!! Kan du hjälpa mig?
Jag:           Jag hörde inte det magiska ordet.
Herman: HokusPokus?

Modemonster

Jag är så himlans avundsjuk på alla dessa små miniatyrmodemonster till 2åringar. Flickorna har mjuka små glitterkappor i mink-imitation och små rosa tyllkjolar och dessutom Hello Kitty-spännen i håret. Jag fick hålla till godo med bruna utsvängda velorbyxor och pottfrilla när jag var i deras ålder.

Om 30 år kanske Bob kommer skriva och klaga på att han inte fick ha tyllkjolar och Hello Kitty. Men han har iallafall glittermössa och klänning. Jag fick hålla till godo med två nattlinnen ovanpå varandra om jag ville vara prinsessfin.

Kalastankar och mörker

Hermans 5-årskalas har fått skjutas upp på obestämd tid. Lelle ligger fortfarande nere för räkning och jag försöker hålla familjen hemifrån så mycket det bara går. Och det går. För det mesta. Men ibland är vi hemma och högljudda och stökiga. Och Lelle tittar upp från sjuksängen och gör heroiska insatser. Som att klä barnen inför dagis, borsta tänderna på dem och laga middag. Men sen tar orken slut igen.

När jag förklarar för Herman att hans pappa inte klarar av ett barnkalas hemma just nu säger han allvarligt: men det kan vara mörkt på mitt kalas. Det gör ingenting. Och jag ska säga till alla kompisar att de inte får tända lamporna.

Det är så fint så man gråter lite inombords.

Maskerad ska det vara. Herman vill vara fladdermusmannen. Han med ”vantel” och som kan flyga.