En bra vän är värd mer än flera dåliga vänner

På väg till dagis är det en uppförsbacke. Den är inte särskilt brant men lagom för att en fyraåring som just lärt sig cykla ska tycka att den är för jobbig att trampa uppför. Så Herman drar sin cykel bredvid när en av hans dagiskompisar cyklar förbi. Hon är nästan två år äldre och går på den andra avdelningen. Jag hade ingen aning om att hon ens visste vem Herman var.

Men utanför dagis börjar hon och Herman prata. Hon berättar att hon ska få en ny cykel. Och så säger hon att Hermans cykel är supercool. Herman börjar berätta att han är dålig på att cykla. Han hinner inte tillägga att han är dålig på att cykla UPPFÖR vilket var det han menade, förklarade han sen. För kompisen hinner emellan och säger, Nej Herman du är ju JÄTTEBRA på att cykla!

Å, jag blev alldeles varm innombords.

Underbara snälla kompis.

Hon var så rar mot honom. Tack!

Curly curly curly

I helgen stod vi vuxna och frös i ASpuddsparken. Grillade korv och spanade på alla småttingar som sprang sig varma mellan klätterställningar och djurhagar.

Herman ville rida. Han har tjatat om det några gånger så i söndags slog vi till. Herman fick biljett nr 7. När det väl var dags att börja ställde vi oss i kön med övriga ridsugna barn. Tre hästar som gick en liten runda i parken.

Första barnet red stolt iväg på sin häst. Sen var det dags för barn nr två. Men då tog det stopp. För trots att det tydligt står på biljetten att det är den häst man blir tilldelad som man ska rida på, vägrar somliga barn rida på den häst de blir tilldelade. Och istället för att säga till sitt barn att hoppa upp och sätta sig på den hästen säger föräldrarna: men oooooojdåååå, vill du inte rida på den? Nä men då väntar vi tills du får din rosa lilla drömhäst med glitter istället så kan alla andra barn bakom dig i kön vänta snällt eller ta den häst du inte vill ha, älskade lilla mumsgulligullbarn!

Problemet är bara att barnet bakom INTE HELLER vill rida på den där hästen. Och föräldern till det barnet har jätteproblem med sina skosnören just då.

Det är tydligen något fel på just den här hästen och hela kön, barn som föräldrar står och tittar tyst på allt utom djuret som ingen vill rida på.

Efter flera jobbiga minuter då ingen vill kännas vid den lilla grå tingesten inser jag att det är jag som måste rädda hela situationen. Och som TUR är vill Herman rida på den hästen (kanske hade han inte helt förstått att det var fel på den, nybörjare som han är?). Så jag kastade på honom en hjälm, trängde mig före i kön och slängde upp honom på hästryggen. Herman var mäkta stolt och superglad och mer än nöjd (trots att han fått en häst ingen ville ha).

Jag vet inte om det kom nån rosa drömfluffhäst eller om de andra ungarna fick rida på de hästar de ville. De slapp i allafall rida på den lilla grå hästen. Man måste ju tänka på sitt rykte. Även i treårsåldern. Och föräldrarna var nöjda över att deras barn bara får det bästa och sen gick alla och grillade specialinköpt rosa fluffkorv.

Något annat duger inte till mina barn.